Mindre bra dag
Idag kommer jag att få arbeta för att få av offerkoftan.
Jag känner mig väldigt ledsen. Festen igår var väldigt trevlig, men ni vet de där gångerna när man bara känner sig ... fel? Träffade en kompis som jag inte sett på länge. Hon var riktigt smal och snygg. Jag kände mig plufsig och som en kusin från landet bredvid henne. Det är sådana gånger jag bara vill springa hem och kräkas kräkas kräkas. Men så vet jag att det bara är en omväg. Att det i slutändan bara blir värre, och jag blir tjockare. Så jag gör det inte.
Men jag blir så furstrerad. Allt går så långsamt. Det känns inte som någonting händer på vågen eller runt höften. Jag försöker vara tålmodig och ge mig själv tid, men ibland är det svårt, riktigt svårt. Jag vill att det ska ske NU. Jag ska vara smal och snygg idag. Men eftersom det inte går så känns allt så fel. Ska man behöva vara med i biggest jävla loser för att se att det händer något på kroppen?
Och igen då, under de här omständigheterna känns det ju inte så kul att träffa den där killen på fredag, vi kan kalla honom I. Och jag vet inte ens under villka premisser det är vi ses. Kompisen som I ska sova hos under den helgen ska tydligen också vara med. Så I kanske bara vill ses som vänner? Jag vet inte längre.
Plus att jag ska träffa en annan bekanting, H, veckan därpå och jag tänker att det enda han möjligen kan se är ju jävla fet jag är. (Sorry, jag brukar inte vara så här elak mot mig själv, men idag är ingen rolig dag. Första advent till trots.) Jag saknar H som fasen och ser så mycket fram emot att ses, men kan han verkligen tycka om det han ser, när det är så mycket .. mer .. av mig?
Mm, idag får jag jobba med offerkoftan. Jag är verkligen ledsen idag. Kanske skulle det fungera med en ordentlig dusch? Att visualisera att allt det ledsna också rinner av i takt med vattnet?
Värt ett försök.
Idag ska jag åka till min bror och hans familj. Hans barn är så underbar, riktiga glädje- och kärlekssprutor. Precis vad jag behöver idag.
TACK för era kramar.
Jag känner mig väldigt ledsen. Festen igår var väldigt trevlig, men ni vet de där gångerna när man bara känner sig ... fel? Träffade en kompis som jag inte sett på länge. Hon var riktigt smal och snygg. Jag kände mig plufsig och som en kusin från landet bredvid henne. Det är sådana gånger jag bara vill springa hem och kräkas kräkas kräkas. Men så vet jag att det bara är en omväg. Att det i slutändan bara blir värre, och jag blir tjockare. Så jag gör det inte.
Men jag blir så furstrerad. Allt går så långsamt. Det känns inte som någonting händer på vågen eller runt höften. Jag försöker vara tålmodig och ge mig själv tid, men ibland är det svårt, riktigt svårt. Jag vill att det ska ske NU. Jag ska vara smal och snygg idag. Men eftersom det inte går så känns allt så fel. Ska man behöva vara med i biggest jävla loser för att se att det händer något på kroppen?
Och igen då, under de här omständigheterna känns det ju inte så kul att träffa den där killen på fredag, vi kan kalla honom I. Och jag vet inte ens under villka premisser det är vi ses. Kompisen som I ska sova hos under den helgen ska tydligen också vara med. Så I kanske bara vill ses som vänner? Jag vet inte längre.
Plus att jag ska träffa en annan bekanting, H, veckan därpå och jag tänker att det enda han möjligen kan se är ju jävla fet jag är. (Sorry, jag brukar inte vara så här elak mot mig själv, men idag är ingen rolig dag. Första advent till trots.) Jag saknar H som fasen och ser så mycket fram emot att ses, men kan han verkligen tycka om det han ser, när det är så mycket .. mer .. av mig?
Mm, idag får jag jobba med offerkoftan. Jag är verkligen ledsen idag. Kanske skulle det fungera med en ordentlig dusch? Att visualisera att allt det ledsna också rinner av i takt med vattnet?
Värt ett försök.
Idag ska jag åka till min bror och hans familj. Hans barn är så underbar, riktiga glädje- och kärlekssprutor. Precis vad jag behöver idag.
TACK för era kramar.
Kommentarer
Trackback
