Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Idag fyller jag år och jag har ätit massor med god mat, choklad, druckit vin och käkat alldeles för mycker kladdkaka. Och det var gott. Och SÅ värt det.

Just nu är det mycket kämpa.

Har varit jätteförkyld hela veckan. I hemlighet så gillar jag att vara lite sjuk, för då orkar man inte äta lika mycket = man blir lite sådär sjuksmal. Någonstans hoppas jag i smyg på en magbakterie/parasit, så man får en riktig genomkörare och går ner flera kilo. Men sånt får man inte önska, nej nej, fy! (Men hey, har man varit ätstörd halva livet så har man.)

Även om jag hade en jättereaktion på mitt beslut att sluta banta så har det faktiskt gått bra.

Ja herregud gott folk. Jag skulle ju accepteeeera hur jag ser ut? Det gick ju som det gick. Jag gjorde en 180 och beställde bantningspiller - något jag ALDRIG trodde att jag skulle göra. Och dagen efter (idag) beställde jag tid för tre fettreducerande behandlingar. Så nej, jag är inte så duktig på att acceptera min kropp. När jag försökte reagerade allt med att stegras enormt. Jojjo. Jag är besviken, men samtidigt väldigt förväntansfull finflr det jag har framför mig, det kan inte hjälpas.

Jahapp, resultaten lät inte vänta på sig. Det är som om jag väckte det monster som låg och småsov. Nu när jag öppet säger att nu får jag så lov att duga som jag är, är det som om kroppen tokreagerar med att vilja äta allt som kommer i min väg. Hittills har jag lyckats hålla det i schack genom att disthera mig på en massa olika sätt, men det är väldigt tydligt att något i mig säger i från. Jag säger:  jag struntar i hur jag ser ut. Kroppen svarar: då ska jag göra dig fet igen, så får vil väl se hur oberörd du blir?

Kanske var det ganska väntat. Min terapeut säger att min kroppsstorlek är mitt sista stora problem. att allt annat faktiskt är riktigt bra numera. Men att min svårighet att vara tillfreds yttrar sig i att jag klänger mig fast vid mitt sista problem. Hon menar att det skulle inte vara någon match för mig att gå ner de där sista kilona egentligen, men jag låter bli därför att det skulle innebära att jag inte har några problem kvar. Och vem skulle jag vara om jag inte hade några problem? Om det skulle visa sig att jag faktiskt har det himla bra? Efter ett helt liv av att fokusera på det negativa, det svarta, problemen - så menar hon att jag stretar ifrån. Och det är därför jag inte går ner de sista kilona: jag "vill" inte.

Om jag nu säger att jag struntar i min övervikt (eller åtminstone slutar låta den ha så stor del i min vardag) så är det ju faktiskt samma sak som att slänga det sista problemet i soporna. Ergo: en jättereaktion. Jag känner mig helt nere Om jag var glad och lättad i går så känne rjag mig deppig och nertyngd idag. Solen skiner och det är en ännu mer fantastisk dag än i går. Men jag vill bara sova. 
Jag bär en gummisnodd om handleden som jag snärtar med så fort jag börjar snurra i min för långt i negativa tankar och/eller kroppstankar. Den har snärtats många gånger idag. Igår accepterade jag hur jag såg ut. Idag har jag känt mig så otroligt fet och oformlig. Gnnnnn. Pinsamt.

Hoppas på bättre dag i morgon,

Alltså, jag är så tröööööött på att kämpa med vikten. Jag bråkar och kämpar och krigar. Nu skiter jag i det här. Nu stannar jag där jag är. Om lusten/orken kommer tillbaka så kör jag väl ett race till, men faktiskt, nu skiter jag i det här. Jag väger fortfarande för mycket: 76-77 kg till mina 171 centimeter, men nu orkar jag inte mer. Jag vill inte banta eller dieta längre. Nu vill jag bara äta vanligt och träna för att må bra. Om det så innebär att jag inte går ner ett gram till.

Det är läskiga saker att skriva det här, och jag kommer säkert att ändra mig igen och igen. Men just nu, så vill jag faktisk inte mer. Och kanske är det inte så farligt att se ut som jag gör. Det hade kunnat varit värre. Jag ska istället försöka att tänka på det så lite så möjligt (lättare sagt än gjort) och leva mer. Inte äta en massa dumheter, men inte heller försaka sånt som ger mig glädje. Riktig glädje vill säga, ínte kompensatorisk glädje. Nu får det vara slutbantat. Jag ska försöka acceptera mig och tycka att det är okej att leva just just nu, som jag ser ut just just nu. Jag vill inte vänta med allt "tills jag blivit smal". Jag kommer aldrig att vara fakking smal. Jag är inte tjock heller. Jag tänker köra på att jag är "kurvig" :)

Om jag aldrig mer blir smalare än så här, så kanske det inte är en katastrof....

Så. Efter fem veckor är jag äntligen igång med träningen igen. Var på mitt tredje träningspass idag och till min stora förtvivlan kände jag snart att jag hade ont i halsen. Neeeej! Har precis hällt i mig en dos Kan Jang och hoppas på att det hjälper.

I övrigt gläds jag över våren samt nojar över kärleksbekymmer. Vidriga kärleksbekymmer. Kan ju låta som i-landsproblem, men i samband med dessa "kärleksbekymmer" upplevde jag mitt livs första ångestattack. Inte kul, om jag underdriver. Men det fixade sig rätt bra ändå efter lite telefonkontakt med pappa, som har varit med om det mesta. Det som var det värsta var att jag inte kunde "få bort" känslorna på något sätt. Jag kunde inte ens äta bort dem. Jag var inte ens intresserad av att stoppa något i munnen. Inte den här gången. Heja mig. Och heja pappa. Varje gång jag kan stanna upp och känna vad jag faktiskt känner, i stället för att äta bort dem, är en seger. En seger och ännu en bit på vägen att skaffa nya vanor. Nya, friska vanor.

Överlag tycker jag faktiskt att jag mår rätt bra. Att det går rätt bra med maten och träningen, inte bara ur viktnedgångssynpunkt, utan även ur ÄS-synpunkt. Jag måste säga: det trodde jag inte för 1,5 år sedan när jag påbörjade min behandling. Jag var helt oförmögen att ens se framför mig att jag skulle kunna komma att leva på något annat sätt än jag gjorde då. Missförstå mig rätt, jag äter fortfarande för mycket vid tillfällen. Ni vet på det där kompensatoriska och överätande sättet. Men jag äter aldrig hysteriskt längre. I alla fall inte så väldigt hysteriskt. Och framförallt inte lika ofta som förr. Det är lätt att glömma bort när man har ett återfall, att det går längre och längre mellan dem. Bara för att det kommer ett återfall är man inte på ruta ett igen. Det kommer återfall på ruta tolv också.

Tredje veckan sjuk.
Bihåleinflammationen gick in i någon slags alien-fas och jag fick vidrigt ont. Penecilin och kortison. Så nu ska det förmodligen vända vilken dag som helst.

Så tre veckor. Har inte kunnat träna och har slarvat med maten som jag alltid gör när jag är sjuk. Då tänker ni att man kanske har lite väl höga krav när man tänker att man ska äta perfekt när man är sjuk. Och det accepterar jag, att det inte alltid blir perfekt. Men varför, VARFÖR, måste jag gå hela vägen till Lidl och köpa en hink straciatellayoghurt och äta nästan hela skiten på stående fot? Va va va?

Det är väl överflödigt att säga att jag känner mig stressad. Tjock och stressad. Jag måste påminna mig om att jag väger 6-7 kilo mindre än vid den här tiden förra året. Men jäklar vad jag ska sätta fart när jag är frisk! Kroppsligt frisk. Frisk i huvudet verkar det ta ett tag att bli. Once en överätare/bulimiker always en överätare/bulimiker. Och det säger jag utan bitterhet eller resignation. Jag menar bara att jag alltid kommer att vara något motsvarande en "nykter alkololist". Tror jag.

Hur är det med er andra? Känner ni er som nyktra alkoholister eller kommer ni helt förbi det och kan lämna det bakom er?

Är hemma från jobbet och har en hel del feber. Hostar och snorar. Ont överallt. Äter nästan ingenting eftersom jag antingen sover eller inte har någon aptit. Säkert vanligt. Men det första jag tänker är ju "Yay, jag kommer gå ner i vikt av den här febern!!!".

Så nu ska jag äta lite ris och fisk. Bra bli-frisk-mat.

Ibland känns det bara så jävla fuckat och svårkombinerat. Det här med att ha en ätstörning i bagaget och samtidigt försöka bli av med övervikt. Stört svår kombination.

Har gått ner ett kilo från förra veckan. En del var nog mensvikt, men ändå. Yay.

Jag funderar ibland på om det vore så tokigt att stanna där jag är, viktmässigt. Det skulle inte vara en världskatastrof. Faktiskt. Men även om jag inte är gigantisk, så ligger jag lite över normalt BMI och det skulle vara så himla smutt att kunna ha alla mina gamla kläder igen.

En av mina kompisar är bortrest i fyra veckor. Jag ska ha gått ner två kilo tills han är tillbaka. Jag ska vara så där "smal och snygg" när han kommer tillbaka. Tänk att det ska vara så viktigt.

Idag när jag gick in på viktklubbs sida för att börja registrera min frukost så möts jag av en artikel om hur motion kan hjälpa mot hetsätningar. Är det någon mer än jag som blir förvånad? Det talades inte om ätstörningar alls, bara om hetsätningar. Jag fick känslan av att det behandlades med en jätteskön och avdramiserad ton. Som att det är vanligt. Och inte så himla skamligt.

Jag vet ju inte hur det är med er, men jag har alltid skämts mer över hetsätningarna än över att jag kräktes. Förmodligen har det att göra med att det är "fint" att försöka bli smal och "fult" att stoppa i sig en massa kalorier. Och här så tog de ut monstret i solljuset! Bara sådär!

För mig var det skönt. En lättnad. Ämnet behandlades så himla praktiskt och rakt. De skrev om att när de här impulserna kommer så kan träning en bra väg ur det. Inte alltid en lösning för ätstörda, men så var det inte heller ur de ätstördas synvinkel (fast det kan man ju diskutera vidare... Hur "friskt" är det att hetsäta liksom...). Jag tyckte hur som helst att det var uppfriskande och avdramatiserande.


Nu när jag läser igenom vad jag har skrivit så kommer nya tankar. Kanske behandlade de ämnet något respektlöst? Kanske är det käpprätt åt h*lvete att rekommendera motion när man vill hetsäta då motion "minskar hungerskänslorna". För aptit ska man ha, och äta ska man. Jag vet inte. Men jag håller med om om att träning kan vara ett jättebra sätt att bryta fokuset på mat - att få något annat att tänka på, när man som jag är överfixerad.

Jag har nog inte riktigt tänkt klart över den här artikeln....

(senare: artikeln visade sig vara en del av en längre bloggserie där författaren var både nyanserad, kunnig och inkännande)

Åååååh, jag vill bara ha gått ner i vikt klart, så jag kan få lära mig hur jag ska "äta normalt". Fem kilo till. Sedan är jag framme.

Jag och min kompis har paktat att vi inte ska äta snacks, godis eller bakverk innan påsk. Det kan nog hjälpa lite på vägen. Dagens pizza gjorde det nog inte. jag försökte tänka på det som en stor macka istället, då kändes den inte lika jobbig.

Nu ska jag sova. Massor ska jag sova.

Igår var jag hos terapeuten för allra sista gången. Det var inte kul. Jag grinade och var ledsen och hade världens separationsångest. Dessutom känns det som om jag aldrig kommer att bli av med de sjuka tankarna. Jag kommer aldrig att bli "normal" med maten och jag kommer aldrig att bli normalviktig.
Det var en tung dag igår.