Tufft
Ja det märks kanske, jag är fortfarande uppretad. Men det kändes också otryggt. Ska jag verkligen blotta mig på det här sättet och berätta om intima saker för någon som känns så himla .. fel. Blä. Jag tyckte det var jättejobbigt. När jag gick därifrån kände jag mig faktiskt ganska uppriven. Jag kände mig ledsen och liten. Jag hade faktiskt sett fram emot att komma dit och så känns hela hon skitfel. Om hon vore min behandlare så skulle jag be att få byta, men nu försvinner hon förhoppningsvis efter nästa vecka.
Och ja, efter en relativt lugnt period så ville jag äta. Och inte äta. Och äta. Och inte äta. Jag kände mig som en sån där leksaksbil som vänder när den kör in i väggen - bara det att väggarna är en centimeter från ansiktet på varje sida. Bonk, bonk, bonk, bonk. Jag visste att jag skulle vara tvungen att äta, jag var vrålhungrig. Jag har nämligen aldrig varit inne i någon svältperiod som många andra med bulimi har, svält är inte min grej helt enkelt. Så nu måste jag äta, men vad. Alltså, jag fick nästan panik. Över något så simpelt.
Till slut köpte jag ett russinbröd och en förpackning messmör. Det var precis vad jag ville ha. Jag åt mackan på jobbet och åt bara två extra teskedar messmör (för att jag varit lite konstig i magen på senaste tiden - då hjälper faktiskt messmör). Det var en enorm seger. Jag åt inte fjorton muffins, men heller inte några ynkliga morotsstavar. Jag valde precis det jag ville ha, varken mer eller mindre. Resten av kvällen har gått bra. Jag har ätit en god, men inte överdådig middag och just nu sitter jag med en skål med müsli och mjölk för att jag var hungrig, inte sugen.
En klapp på axlen, det skötte jag bra.
Känner mig fortfarande nedstämd och besviken, men jag tycker inte att jag har tagit på mig offerkoftan. Jag har överskridit mina points idag, men det känns helt okej ändå.
Tack Lisa för dina kommentarer, det peppar mig att skriva - och jag behöver skriva.
Min första träff på enheten kändes ungefär likadan. Jag hade förväntat mig så mycket men det kändes inget bra. Grejen är den att de är ju tvugna att ställa massa frågor för att kunna ställa en diagnos såsmåningom. Så, var lugn. Försök ta det lugn. Din hjälp kommer. Är det något jag lärt mig så är det att ha tålamod och vara beredd på att vänta. För jag trodde att jag skulle börja bli behandlad med en gång, så fort jag klev innanför deras dörr. Men detta är en process som tar lång tid. De är verkligen inte stressade. Hoppas du förstår vad jag menar. Jag fick vänta hela förra sommaren på att jag skulle få börja bli behandlad pga semestrar. Det var helt sjukt imina ögon men nu i efterhand förstår jag. Detta är inget som går fort. Att bli frisk kommer ta tid.
Hej, vilken gullig kommentar du lämnade på min blogg! Och bra att du länkade så att jag hittade hit - vilken bra och läsvärd blogg! Den ska jag följa. Skriv gärna lite mer om dig själv - hur gammal är du, vad jobbar du med osv. Fast du kanske vill vara lite hemlig?
Ja en stor kram får du av mig i alla fall!
Hej!
Läste kommentarens på Tant Malins blogg. Du är inte ensam om att INTE vara tonåring med bulimi. Jag har nyligen avslutat min behandling och är nu frisk. Kände mig som en väldigt udda fågel innan jag började på behandlingen och insåg att jag inte var ensam, eller unik.
Kram Tokerina
