Varför jag blev sjuk
Läste häromdagen i en bok om hetsätning. Ett kapitel hamnade om orsakerna till beteendet. De skiljde på varför det började och varför det fortsätter, och att det faktiskt kan ha väldigt olika orsaker.
Min bulimi började inte för att jag tyckte att jag var tjock. Jag insjuknade andra året i gymnasiet. Jag hade min första riktiga kille och gick i en gymnasieklass där jag äntligen "var med". Jag har en historia av att hamna utanför annars, inte varit direkt "utsatt" på något sätt, men ofta utanför. Här ingick jag äntligen. När så förhållandet tog slut när jag var sexton så innebar det slutet på den perioden och en start på ett nytt utanförskap. Jag var ledsen och uppriven efter uppbrottet och hade sorgen inuti, jag blev ganska inbunden och ... utanför. Jag gick i en ekonomiklass och de flesta hade märkeskläder och det yttre var otroligt viktigt. Jag var ganska alternativ, lite udda. Men så länge jag var i förhållandet med en av mina klasskamrater var jag ändå med. Min frustration dels över min hjärtesorrg men också över att vara utanför igen rev och slet inuti. Och det var här kräkningarna kom in. Att kräkas så det slet i halsen var en ventil. När jag ser tillbaka på situationen tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit en sån tjej som skär sig. Det var bara ett alternativ till att ställa mig bland alla och skriiiiika skrika skrika livet ur mig. Jag ville bara vara med, samtidigt som jag ville be alla dra åt helvete.
Så småningom insåg jag "fördelarna" med att kräkas. Det första minne jag har av hetsätning i kombination med kräkning måste ha varit samma år. Jag sitter på min säng i mitt rum med två chipspåsar och jag sitter som hypnotiserad och molar i mig en och en halv påse innan jag går på toa och spyr. Lite nöjd med mig själv för att jag kommit på något så praktiskt. Äta hur mycket jag ville utan att bli tjock (då visste jag ju inte att kroppen hinner ta upp hälften ändå). Så till slut fanns ändå viktaspekten där. En tjej i klassen var väldigt tydlig med att jag hade gått upp en massa i vikt under tiden i mitt förhållande. Du kan ju inte ens knäppa byxorna längre, menade hon (det yttre igen då...). Jag tror jag gick upp nästan tjugo kilo det året. Så det är klart att kräkandet till slut gick från att bara vara en psykologisk ventil, till en bantningsmetod.
Efter det har jag i princip aldrig varit nöjd med min kropp. Det har varit en ständig kamp. Under korta perioder har jag varit smal. De perioder när jag skitit i allt. Ätit regelbundet, men vad fan jag ville. Jag tränade inte ens. Det är längesen nu.
Idag fungerar kräkningarna och hetsätningarna ungefär likadant. Fast det är inte kräkningarna som är ventilen, utan ätandet. För att dämpa smärtan så äter jag. Och kräkningarna är bantningsmetoden (... och straffet). Sedan mitt andra riktigt stora förhållande tog slut för snart tre år sedan har jag sakta gått upp och gått upp, för att förhoppningsvis nå min kulmen här under behandlingen när jag för första gången i mitt liv hamnade över åttio kilo.
Jag fattar ju vad jag måste göra. Och det är ganska många saker. Jag behöver stärka självkänslan. Skapa ett normalt förhållande till mat och ätande. Acceptera min kropp. Hitta saker i mitt liv som känns viktiga (göra saker i stället för att äta saker;) ). Ibland känns det bara ... för mycket.
I julas hade jag en biljett till det lokala utestället för återvändarkvällen på juldagen. Jag pallade inte att gå. Jag pallade inte att träffa mina gamla klasskamrater. I mitt huvud var jag bara tjock och utanför. Vad skulle hända om jag träffade tjejen som så ovänligt påpekade att jag inte kunde knäppa mina byxor? De byxorna skulle jag inte få över låren idag. Istället stod jag och bölade i köket och stannade hemma. Exakt så patetiskt var det. Så ledsen och osäker är jag.
Jag vill bara hitta det där lilla fröet i min självkänsla som borde finnas någonstans. Jag tycker ju uppenbarligen att jag är tillräckligt mycket värd att få behandling, att bli frisk, så någonstans tycker jag ju ändå att jag är värd att vara lycklig.
Det blir en tuff resa framöver och det kan vara svårt att se att jag har en bit bakom mig, att jag redan skulle ha gått en bit på vägen. Det känns så oerhört långt kvar. Vissa dagar känner jag mig omätligt stark och redo att ta mig an alla hinder som må komma i min väg. Andra dagar kan jag vara så otroligt ynklig. Jag hoppas hoppas verkligen att min nya behandlare kan hjälpa mig. Annars blir det till att lita till mig själv, i vanlig ordning. Men jag hoppas att jag kan få göra det här tillsammans med någon. Ensamhet är svårt för mig, som ni nu säkert förstår varför.
Oh well. Jag påminner mig om att jag är vuxen nu och har, inte bara makten, utan också ansvaret över mitt liv. Mitt liv blir det jag vill att det ska vara. Därför ska jag bli frisk. Frisk och lycklig. Så det så!
Min bulimi började inte för att jag tyckte att jag var tjock. Jag insjuknade andra året i gymnasiet. Jag hade min första riktiga kille och gick i en gymnasieklass där jag äntligen "var med". Jag har en historia av att hamna utanför annars, inte varit direkt "utsatt" på något sätt, men ofta utanför. Här ingick jag äntligen. När så förhållandet tog slut när jag var sexton så innebar det slutet på den perioden och en start på ett nytt utanförskap. Jag var ledsen och uppriven efter uppbrottet och hade sorgen inuti, jag blev ganska inbunden och ... utanför. Jag gick i en ekonomiklass och de flesta hade märkeskläder och det yttre var otroligt viktigt. Jag var ganska alternativ, lite udda. Men så länge jag var i förhållandet med en av mina klasskamrater var jag ändå med. Min frustration dels över min hjärtesorrg men också över att vara utanför igen rev och slet inuti. Och det var här kräkningarna kom in. Att kräkas så det slet i halsen var en ventil. När jag ser tillbaka på situationen tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit en sån tjej som skär sig. Det var bara ett alternativ till att ställa mig bland alla och skriiiiika skrika skrika livet ur mig. Jag ville bara vara med, samtidigt som jag ville be alla dra åt helvete.
Så småningom insåg jag "fördelarna" med att kräkas. Det första minne jag har av hetsätning i kombination med kräkning måste ha varit samma år. Jag sitter på min säng i mitt rum med två chipspåsar och jag sitter som hypnotiserad och molar i mig en och en halv påse innan jag går på toa och spyr. Lite nöjd med mig själv för att jag kommit på något så praktiskt. Äta hur mycket jag ville utan att bli tjock (då visste jag ju inte att kroppen hinner ta upp hälften ändå). Så till slut fanns ändå viktaspekten där. En tjej i klassen var väldigt tydlig med att jag hade gått upp en massa i vikt under tiden i mitt förhållande. Du kan ju inte ens knäppa byxorna längre, menade hon (det yttre igen då...). Jag tror jag gick upp nästan tjugo kilo det året. Så det är klart att kräkandet till slut gick från att bara vara en psykologisk ventil, till en bantningsmetod.
Efter det har jag i princip aldrig varit nöjd med min kropp. Det har varit en ständig kamp. Under korta perioder har jag varit smal. De perioder när jag skitit i allt. Ätit regelbundet, men vad fan jag ville. Jag tränade inte ens. Det är längesen nu.
Idag fungerar kräkningarna och hetsätningarna ungefär likadant. Fast det är inte kräkningarna som är ventilen, utan ätandet. För att dämpa smärtan så äter jag. Och kräkningarna är bantningsmetoden (... och straffet). Sedan mitt andra riktigt stora förhållande tog slut för snart tre år sedan har jag sakta gått upp och gått upp, för att förhoppningsvis nå min kulmen här under behandlingen när jag för första gången i mitt liv hamnade över åttio kilo.
Jag fattar ju vad jag måste göra. Och det är ganska många saker. Jag behöver stärka självkänslan. Skapa ett normalt förhållande till mat och ätande. Acceptera min kropp. Hitta saker i mitt liv som känns viktiga (göra saker i stället för att äta saker;) ). Ibland känns det bara ... för mycket.
I julas hade jag en biljett till det lokala utestället för återvändarkvällen på juldagen. Jag pallade inte att gå. Jag pallade inte att träffa mina gamla klasskamrater. I mitt huvud var jag bara tjock och utanför. Vad skulle hända om jag träffade tjejen som så ovänligt påpekade att jag inte kunde knäppa mina byxor? De byxorna skulle jag inte få över låren idag. Istället stod jag och bölade i köket och stannade hemma. Exakt så patetiskt var det. Så ledsen och osäker är jag.
Jag vill bara hitta det där lilla fröet i min självkänsla som borde finnas någonstans. Jag tycker ju uppenbarligen att jag är tillräckligt mycket värd att få behandling, att bli frisk, så någonstans tycker jag ju ändå att jag är värd att vara lycklig.
Det blir en tuff resa framöver och det kan vara svårt att se att jag har en bit bakom mig, att jag redan skulle ha gått en bit på vägen. Det känns så oerhört långt kvar. Vissa dagar känner jag mig omätligt stark och redo att ta mig an alla hinder som må komma i min väg. Andra dagar kan jag vara så otroligt ynklig. Jag hoppas hoppas verkligen att min nya behandlare kan hjälpa mig. Annars blir det till att lita till mig själv, i vanlig ordning. Men jag hoppas att jag kan få göra det här tillsammans med någon. Ensamhet är svårt för mig, som ni nu säkert förstår varför.
Oh well. Jag påminner mig om att jag är vuxen nu och har, inte bara makten, utan också ansvaret över mitt liv. Mitt liv blir det jag vill att det ska vara. Därför ska jag bli frisk. Frisk och lycklig. Så det så!
Kommentarer
Trackback
