Svåra, svåra tider
Det gick bra ett tag, men sedan kom det här med mamma i kapp mig. Plus att ytterligare en sammandrabbning, en värre, kom. Efter det föll jag handlöst tillbaka i gamla mönster. Det var som om min uppgörelse med henne medförde så stora förändringar i mitt liv att ätstörningen blev det enda stabila. Det kunde jag i alla fall lita på.
Så himla dumt. Men inte det minsta konstigt. Klart det blir så här.
Som tur är har jag en bra behandlingsterapeut som hjälper mig upp på banan igen. Jag har inte kräkts något, det börjar bli en hederssak (och i november är det ett år sedan!) men jag har ätit. Boy, vad jag har ätit. På ett jätteudda sätt. Jag har inte hetsätit, jag har bara inte slutat ... äta. Jag molar inte, men jag äter något nästan hela tiden. Jag är så nervös och instabil, fylld av ångets och självömkan, att själva ätandet i sig, oavsett vad, blir det enda jag vänder mig till. Att kolla på en film och ha en stor påse godis är att stänga mig ute från världen. Är jag ensam i hela världen blir de där mackorna min stora kram. En stor varm filt räcker inte.
Och det allra konstigaste är att jag inte har mått speciellt dåligt. Någonstans har jag naturligtvis förstått att jag måste sluta äta, det här är inte bra, men jag har inte velat. Jag har inte ätit så jag har varit illamående, och varit mysmätt hela tiden. Verkligen, hela tiden. Och det har gjort mig glad.Jag vet, det är inte att vara glad på riktigt, men det har heller inte gått över den där gränsen så jag mår illa och jag bara vill sluta sluta sluta äta. Nej jag har bara velat ha mer.
Så terapeuten fick verkligen säga åt mig. Skit i allt annat, men ta hand om maten. Tvätta inte håret, städa inte hemma, whatever, men ordna maten nu. Så jag gör det. Jag skriver upp på viktklubb för att få struktur på saker igen. Och det är jättesvårt. Jättejobbigt. Jag är så ledsen.
Och det har ju inte med maten att göra. Utan med mamma. Men jag kommer heller inte åt det där med mamma så länge jag begraver det i så här mycket mat.
Jag tycker verkligen att det är en jättetung period just nu. Men att ta hand om maten är ett första steg. I alla fall. Av vad som känns om tusen miljoner jävla steg. Även om jag inte är tillbaka på ruta ett så känns det osm jag trillat många rutor tillbaka.
Så kan det gå.
Så himla dumt. Men inte det minsta konstigt. Klart det blir så här.
Som tur är har jag en bra behandlingsterapeut som hjälper mig upp på banan igen. Jag har inte kräkts något, det börjar bli en hederssak (och i november är det ett år sedan!) men jag har ätit. Boy, vad jag har ätit. På ett jätteudda sätt. Jag har inte hetsätit, jag har bara inte slutat ... äta. Jag molar inte, men jag äter något nästan hela tiden. Jag är så nervös och instabil, fylld av ångets och självömkan, att själva ätandet i sig, oavsett vad, blir det enda jag vänder mig till. Att kolla på en film och ha en stor påse godis är att stänga mig ute från världen. Är jag ensam i hela världen blir de där mackorna min stora kram. En stor varm filt räcker inte.
Och det allra konstigaste är att jag inte har mått speciellt dåligt. Någonstans har jag naturligtvis förstått att jag måste sluta äta, det här är inte bra, men jag har inte velat. Jag har inte ätit så jag har varit illamående, och varit mysmätt hela tiden. Verkligen, hela tiden. Och det har gjort mig glad.Jag vet, det är inte att vara glad på riktigt, men det har heller inte gått över den där gränsen så jag mår illa och jag bara vill sluta sluta sluta äta. Nej jag har bara velat ha mer.
Så terapeuten fick verkligen säga åt mig. Skit i allt annat, men ta hand om maten. Tvätta inte håret, städa inte hemma, whatever, men ordna maten nu. Så jag gör det. Jag skriver upp på viktklubb för att få struktur på saker igen. Och det är jättesvårt. Jättejobbigt. Jag är så ledsen.
Och det har ju inte med maten att göra. Utan med mamma. Men jag kommer heller inte åt det där med mamma så länge jag begraver det i så här mycket mat.
Jag tycker verkligen att det är en jättetung period just nu. Men att ta hand om maten är ett första steg. I alla fall. Av vad som känns om tusen miljoner jävla steg. Även om jag inte är tillbaka på ruta ett så känns det osm jag trillat många rutor tillbaka.
Så kan det gå.
Kommentarer
Trackback
