Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Nu ni. Nu är det sista morgonen hemma i lägenheten på ett tag. Idag åker jag till hemtrakterna för att fira jul med familjen och vet inte säkert om jag är tillbaka här före eller efter nyår. Under tiden kommer det inte att skrivas så mycket här. Bloggen är anonym och det skulle vara jobbigt att bli "upptäckt" hemma. Även om hela familjen vet om min diagnos så vill jag inte att någon av dem ska läsa vad jag skriver här. Så därför blir det en liten paus nu.

Jag har stora mys-förhoppningar inför julen men är såklart ganska nervös inför ätandet och det faktum att jag inte har mitt gym i närheten. Det blir helt enkelt ett ordentligt avbrott i mina rutiner som är så nya och sköra. Men det ska jag väl fixa. Eller hur? Visst, det kommer att bli mer snaskande och förmodligen inte lika regelbundna måltider. Men jag hoppas också på ordentlig snöskottning och frostiga promenader som motvikt. Jag har till och med tagit med mig Paolo Robertos bok om att träna en kvart om dagen. Det vore ju perfekt!
Jag håller tummarna för att det ska bli trevligt hemma, och inte jobbigt. Jag har förberett genom att ta med ett avslappningsprogram i iPoden och spikmattan. Jag har som plan att antingen röra på mig eller varva ner om det blir tufft. Jag har ett eget rum där så jag kan komma undan ordentligt om jag behöver.

Men jag lovar både er och mig, dyrt och heligt, att hur det än går, vad jag än äter så ska jag inte kräkas. Icke!

Så. Jag lämnar er härmed och önskar er alla en underbar jul. Eller en tillräckligt bra jul. Ta hand om er! Hoppas ni känner er förberedda för högtiden och att ni bryr er om och tycker om er själva. Det gör jag. Jag tycker om er allihop.
Jag skickar en jättestor kram till er.

Puss och kram och GOD JUL!

Det är lustigt hur det bara kan vända sådär. Man är nere på nedersta botten och tycker att allt, allt, är pest. Och så, en dag, är det plötsligt lättare att andas. Av ingen anledning alls kan det tyckas. Så skönt. Så härligt. Att äntligen skratta lite igen.
Konstigt det där. Varje gång känns det liksom .. kört. Som om det aldrig ska bli bra igen. Men det blir det. Varje gång. Kan jag kanske försöka komma ihåg det till nästa gång?

Ringde faktiskt chefen på SCÄ och pratade med honom. Han var väldigt vänlig, väldigt trevlig. Han förstod precis problematiken med att helt enkelt inte "passa ihop" med sin behandlare. Inledningsvis blev han väldigt förvånad då min behandlare tydligen är en av de allra mest omtyckta (något som psykologiskt sett kanske inte var så smart att säga, det sa han också själv), men han skulle prata med henne och sedan återkomma till mig med en lösning.
Jag blev faktiskt ganska osäker när han sa sådär, att hon är så omtyckt. Vad är det för fel på mig som inte gillar henne och så. Men det är väl varken fel på henne eller mig, faktiskt. Vi bara klickar inte. Jag vill inte öppna mig för henne och jag känner mig taggig och vass varje gång jag går dit.
Jag tror det här blir bra. Vi var inte rätt för varandra.

I övrigt går väl ätandet ganska bra. Inte överdrivet bra, men inte heller dåligt. "Hellre nästan rätt än helt fel", ni vet. Jag snaskar lite choklad här och där, men försöker få till det som mellis istället för att bara frossa hela dagarna. Känns ju sjukt att äta det som mellanmål, men bättre att ha lite struktur på det i alla fall.
Jag är inte lika spymätt längre heller. Dels har jag minskat lite på portionerna, tagit bort all jäkla juice som bara fyller upp magen, men dels har jag väl också töjt ut magsäcken misstänker jag. Hua.
Jag har inte haft några regelrätta hetsätningar, men några ordentliga överätningar.

Jag vågar absolut inte väga mig. Det känns skitläskigt. Den kommer att ha alltför höga siffror nu. Och på något sätt accepterar jag det. Att det blir så här i början av behandlingen. Men jag hoppas att det rättar till sig.
Vad är era erfarenheter? Ni som genomgått behandling? Stabiliserar det sig? Går man ner igen sen?
Det gör mig nervös, att gå upp lite i vikt såhär med den nya maten. Jag hoppas det går till sig. Jag vill ju för fasen inte gå UPP i vikt!

Nu ska jag äta sill och potatis. Gott!

Var på SCÄ. Jag vet inte alltså... Jag vet inte hur jag ska göra med den behandlaren. Har jag inte skrivit det tidigare så fick jag alltså den kvinnan som jag inte ALLS tycker om som behandlare. Visst borde jag be om att få byta? Jag känner mig bara spetsig och fientlig när jag är hos henne. Kanske tycker en del att det är naturligt och att det är sjukdomens sätt att försvara sig. Jag är ju trots allt på väg att göra mig av med den. Men jag tror inte att det är riktigt så enkelt. Jag har ju trots allt sökt hjälp och gått i terapi förut och då har det inte känt så här. Jag tor faktiskt att det handlar om (bristen på) personkemi. Inte helt lätt att be om någon annan. Men visst borde jag? För behandlingens skull? För min egen skull?

Helvte vad fet jag är idag.
Jag ville bara säga det.

Är det det dåliga vädret och brist på ljus som gör att man mår så här? Alltså, jag har ingen energi längre. Jag letade nyss efter en borttappad lånebok och dammsög upp utspillt kaffepulver (jag vet, redan en strålande morgon) och är nu helt slut. Alltså, VA? Allt allt allt är så himla jobbigt nu. Ska jag fram med strykbrädan så kräver det jättemycket energi, för att inte tala om själva strykningen (så långt har jag inte ens kommit än).
Jag är vresig och lat på jobbet. Vardagliga göromål kräver otroligt mycket av mig själv just nu och allting är dessutom så himla tråkigt hela tiden. Jag vill inte göra någonting, alls. Jag vet, jag har en jättejobbig pms den här månaden och allt är extra jobbigt nu (läs: världen är extra elak nu) men jag tycker det här har pågått ett tag nu. Jag tar inte tag i saker jag vet att jag behöver ta tag i, för annars blir det bra mycket jobbigare senare. Och ändå gör jag det inte.
Känner mig mest som en stor säck svårforcerad potatis.

Grymt pms-ig dag. Det är så jobbigt på så många sätt. Dels är jag ju svullen och stor, vilket i sig är oroande TROTS att det är så här varje månad. Men sedan är jag ju jättesötsugen också. Så det har blivit några honungsskedar kan jag säga... Ja ja, det kunde ju vara värre.
Men allra värst är nog vansinnet. Skinnet känns nästan för litet, jag kan bli så irriterad och giftig att jag vill ha sönder saker omkring mig. Inget känns roligt. Vill inte träffa någon samtidigt som jag känner mig otrolig isolerad och ensam.
Nämen pms är verkligen jättekul.
Bajsdag, ska den aldrig ta slut?

---

Shit vad vissen man kan känna sig.

Vill bara meddela att jag åt ihjäl mig på julbordet igår.

Idag har jag världens giftigaste pms.

Men vad ÄR det här för snuskgrå dag? Hur ska man orka göra något alls när det ser ut såhär utanför fönstret. Va va VA?
Tur att jag ska på julbord ikväll :)

Hade en liten minihets igår. Eller, jag skulle egentligen inte vilja kalla det hetsätning. Det var inte den där hetsiga känslan över det. Jag skulle snarare kalla det en ordentlig överätning. Jag anser att det finns en stor skillnad där emellan.

Jag hade haft middagsbesök och bakat kladdkaka till efterrätt. När sällskapet gått kunde jag inte låta bli resten av kakan, och det var rätt mycket kvar. Men jag njöt av den, det var inte den där sorgesamma skuldätandet. Fast det kändes ju inte så kul att vakna i morse förstås - jag borde ju ha låtit bli att äta kakan. Hellre då kasta den i soporna och hälla diskmedel på, än att kasta den i mig själv. Kunde jag inte ha försökt i alla fall? Försökt låta bli?
Nästa gång. Nästa gång!

Försöker fortsätta med ätschemat. Shit vad proppmätt jag är hela tiden. Känns ju som man har mat hela vägen från halsen och hela vägen ner till, ja.. ni förstår. Och jag avser faktiskt den fysiska känslan, inte den känslomässiga. Jag känner mig verkligen PROPPfull! Det är ingen mysig känsla. Det känns aktiskt inte hälsosamt. Jag har till och med haft en hel del halsbränna för att jag ätit så mycket. det kan ju inte stämma det här. Jag kommer nog att justera matschemat något, så får väl behandlaren säga sitt på fredag.

En positiv sak med schemat är i alla fall att jag slipper tankarna på kompensatoriskt beteende - jag behöver inte banta som följd av kakan. Utan jag fortsätter som om inget hänt. Det däremot, tror jag är ganska hälsosamt, i alla fall i jämförelse med hur man brukar göra. Kankse kan man så småningom komma ur den här karusellen. Puh.

Nu ska den här extremt mätta människan ta itu med arbetsdagen. Något försenat.
Kram till er alla

Vem är det som äter och äter och aldrig kommer till dörren?
Jo det är Lilla Nabis som äter sin gigaaantiska antibulimiska frukost.
Herregud vad det ska ätas saker, det tar ju aldrig slut. Rap.

Jag ska få hjälp!
Jag var ju så rädd för att inte få det. Nu känner jag mig jätteglad. Glad och entusiastisk. Men också orolig. Jag säger som alla andra som fått matscheman från SCÄ: Ska jag verkligen äta allt det här? Herreminje... Det jag studsade mest på var faktiskt all juice!

Ringde precis och avslutade medlemskapet i viktväktarna, det var så SKÖNT! Jag längtar ju faktiskt att äta "fritt". Dvs utan att mäta och tänka efter på varje liten bit. Jag vill ju bara äta normalt. Tänka normalt. Se normal ut. Eller så "normal" jag nu kan bli. Förmodligen får jag väl dras med att ha ett lite komplicerat förhållande till ätande och till den egna kroppen, men det kan verkligen bli bättre än vad det är nu och det ser jag så mycket fram emot.

Jag fick emellertid satkärringen som behandlare. Får se hur det går, det kändes lite bättre idag faktiskt. Jag ger det några gånger till, men känns det inte bättre/bra så vill jag byta. Hur jag nu ska våga be om det.
Hur som helst. Jag bad om en extra träff innan jul. Vill prata om och få hjälp med om hur jag ska bemöta alla olika situationer i jul. Dels de rena ätsituationerna, men också alla olika känslomässiga situationer som uppstår under en större högtid.

Och tack för era kommentarer, jag blir så glad. Glad och stärkt.

Och Lisa och Malin: i kväll ska jag träffa killen :)

Ibland känner jag mig så misslyckad. En misslyckad anorektiker. Vem fan har ätstörning och är tjock? Va va VA? Ska man inte vara sjukligt smal då? Jag vet. Det är annat med bulimi. Hetsätningarna sätter sina spår. Men ändå. Vissa dagar slår det ju fullständigt slint i skallen, när jag lite försiktigt önskar mig en släng av anorexia.
Dags att avsluta den här dagen helt klart.
Imorgon ska jag till SCÄ och få "domen". Tänk om jag inte får hjälp.

Bundle: Så kul att du har hittat hit. Jag kommer verkligen att fortsätta läsa det du skriver! Kanske kan vi kanske följas åt och hjälpa varandra på vägen! kram

Vill bara äta. Inte för att jag vill egentligen. Jag menar, jag är inte sugen på något speciellt. Inte mår jag speciellt dåligt heller (så att det skulle vara tröstätande det skulle vara frågan om). Nej snarare att jag vill att något ska hända. Nånting! Kan bli så jävla trött på att följa matschema och hej kom och hjälp mig att det blir osm en ät-protest. Mot vem kan man undra? Ibland är man ju mer än lovligt barnslig.

Jag kämpar på liksom. En dag i taget. Känner mig väldigt uttråkad. Jobbet bara astrist. Inte ens den annalkande julen känns speciellt kul, inte med tanke på all känsolmässig stress i det moderska palatset och all mat/godis som vill bli uppätet.
Det är nu man vill att någon ska ringa och säga att man vunnit den där resan till Hawaii som man tävlade om i augusti.
Neej... Just nu känns det inte så uppåt. Jag är mest sur och grinig. Men snart måste det väl vända igen?