Omedelbara konsekvenser av gårdagens beslut
Jahapp, resultaten lät inte vänta på sig. Det är som om jag väckte det monster som låg och småsov. Nu när jag öppet säger att nu får jag så lov att duga som jag är, är det som om kroppen tokreagerar med att vilja äta allt som kommer i min väg. Hittills har jag lyckats hålla det i schack genom att disthera mig på en massa olika sätt, men det är väldigt tydligt att något i mig säger i från. Jag säger: jag struntar i hur jag ser ut. Kroppen svarar: då ska jag göra dig fet igen, så får vil väl se hur oberörd du blir?
Kanske var det ganska väntat. Min terapeut säger att min kroppsstorlek är mitt sista stora problem. att allt annat faktiskt är riktigt bra numera. Men att min svårighet att vara tillfreds yttrar sig i att jag klänger mig fast vid mitt sista problem. Hon menar att det skulle inte vara någon match för mig att gå ner de där sista kilona egentligen, men jag låter bli därför att det skulle innebära att jag inte har några problem kvar. Och vem skulle jag vara om jag inte hade några problem? Om det skulle visa sig att jag faktiskt har det himla bra? Efter ett helt liv av att fokusera på det negativa, det svarta, problemen - så menar hon att jag stretar ifrån. Och det är därför jag inte går ner de sista kilona: jag "vill" inte.
Om jag nu säger att jag struntar i min övervikt (eller åtminstone slutar låta den ha så stor del i min vardag) så är det ju faktiskt samma sak som att slänga det sista problemet i soporna. Ergo: en jättereaktion. Jag känner mig helt nere Om jag var glad och lättad i går så känne rjag mig deppig och nertyngd idag. Solen skiner och det är en ännu mer fantastisk dag än i går. Men jag vill bara sova.
Jag bär en gummisnodd om handleden som jag snärtar med så fort jag börjar snurra i min för långt i negativa tankar och/eller kroppstankar. Den har snärtats många gånger idag. Igår accepterade jag hur jag såg ut. Idag har jag känt mig så otroligt fet och oformlig. Gnnnnn. Pinsamt.
Hoppas på bättre dag i morgon,
Kanske var det ganska väntat. Min terapeut säger att min kroppsstorlek är mitt sista stora problem. att allt annat faktiskt är riktigt bra numera. Men att min svårighet att vara tillfreds yttrar sig i att jag klänger mig fast vid mitt sista problem. Hon menar att det skulle inte vara någon match för mig att gå ner de där sista kilona egentligen, men jag låter bli därför att det skulle innebära att jag inte har några problem kvar. Och vem skulle jag vara om jag inte hade några problem? Om det skulle visa sig att jag faktiskt har det himla bra? Efter ett helt liv av att fokusera på det negativa, det svarta, problemen - så menar hon att jag stretar ifrån. Och det är därför jag inte går ner de sista kilona: jag "vill" inte.
Om jag nu säger att jag struntar i min övervikt (eller åtminstone slutar låta den ha så stor del i min vardag) så är det ju faktiskt samma sak som att slänga det sista problemet i soporna. Ergo: en jättereaktion. Jag känner mig helt nere Om jag var glad och lättad i går så känne rjag mig deppig och nertyngd idag. Solen skiner och det är en ännu mer fantastisk dag än i går. Men jag vill bara sova.
Jag bär en gummisnodd om handleden som jag snärtar med så fort jag börjar snurra i min för långt i negativa tankar och/eller kroppstankar. Den har snärtats många gånger idag. Igår accepterade jag hur jag såg ut. Idag har jag känt mig så otroligt fet och oformlig. Gnnnnn. Pinsamt.
Hoppas på bättre dag i morgon,
Nää, nu får det vara bra
Alltså, jag är så tröööööött på att kämpa med vikten. Jag bråkar och kämpar och krigar. Nu skiter jag i det här. Nu stannar jag där jag är. Om lusten/orken kommer tillbaka så kör jag väl ett race till, men faktiskt, nu skiter jag i det här. Jag väger fortfarande för mycket: 76-77 kg till mina 171 centimeter, men nu orkar jag inte mer. Jag vill inte banta eller dieta längre. Nu vill jag bara äta vanligt och träna för att må bra. Om det så innebär att jag inte går ner ett gram till.
Det är läskiga saker att skriva det här, och jag kommer säkert att ändra mig igen och igen. Men just nu, så vill jag faktisk inte mer. Och kanske är det inte så farligt att se ut som jag gör. Det hade kunnat varit värre. Jag ska istället försöka att tänka på det så lite så möjligt (lättare sagt än gjort) och leva mer. Inte äta en massa dumheter, men inte heller försaka sånt som ger mig glädje. Riktig glädje vill säga, ínte kompensatorisk glädje. Nu får det vara slutbantat. Jag ska försöka acceptera mig och tycka att det är okej att leva just just nu, som jag ser ut just just nu. Jag vill inte vänta med allt "tills jag blivit smal". Jag kommer aldrig att vara fakking smal. Jag är inte tjock heller. Jag tänker köra på att jag är "kurvig" :)
Om jag aldrig mer blir smalare än så här, så kanske det inte är en katastrof....
Det är läskiga saker att skriva det här, och jag kommer säkert att ändra mig igen och igen. Men just nu, så vill jag faktisk inte mer. Och kanske är det inte så farligt att se ut som jag gör. Det hade kunnat varit värre. Jag ska istället försöka att tänka på det så lite så möjligt (lättare sagt än gjort) och leva mer. Inte äta en massa dumheter, men inte heller försaka sånt som ger mig glädje. Riktig glädje vill säga, ínte kompensatorisk glädje. Nu får det vara slutbantat. Jag ska försöka acceptera mig och tycka att det är okej att leva just just nu, som jag ser ut just just nu. Jag vill inte vänta med allt "tills jag blivit smal". Jag kommer aldrig att vara fakking smal. Jag är inte tjock heller. Jag tänker köra på att jag är "kurvig" :)
Om jag aldrig mer blir smalare än så här, så kanske det inte är en katastrof....
Äntligen frisk?
Så. Efter fem veckor är jag äntligen igång med träningen igen. Var på mitt tredje träningspass idag och till min stora förtvivlan kände jag snart att jag hade ont i halsen. Neeeej! Har precis hällt i mig en dos Kan Jang och hoppas på att det hjälper.
I övrigt gläds jag över våren samt nojar över kärleksbekymmer. Vidriga kärleksbekymmer. Kan ju låta som i-landsproblem, men i samband med dessa "kärleksbekymmer" upplevde jag mitt livs första ångestattack. Inte kul, om jag underdriver. Men det fixade sig rätt bra ändå efter lite telefonkontakt med pappa, som har varit med om det mesta. Det som var det värsta var att jag inte kunde "få bort" känslorna på något sätt. Jag kunde inte ens äta bort dem. Jag var inte ens intresserad av att stoppa något i munnen. Inte den här gången. Heja mig. Och heja pappa. Varje gång jag kan stanna upp och känna vad jag faktiskt känner, i stället för att äta bort dem, är en seger. En seger och ännu en bit på vägen att skaffa nya vanor. Nya, friska vanor.
Överlag tycker jag faktiskt att jag mår rätt bra. Att det går rätt bra med maten och träningen, inte bara ur viktnedgångssynpunkt, utan även ur ÄS-synpunkt. Jag måste säga: det trodde jag inte för 1,5 år sedan när jag påbörjade min behandling. Jag var helt oförmögen att ens se framför mig att jag skulle kunna komma att leva på något annat sätt än jag gjorde då. Missförstå mig rätt, jag äter fortfarande för mycket vid tillfällen. Ni vet på det där kompensatoriska och överätande sättet. Men jag äter aldrig hysteriskt längre. I alla fall inte så väldigt hysteriskt. Och framförallt inte lika ofta som förr. Det är lätt att glömma bort när man har ett återfall, att det går längre och längre mellan dem. Bara för att det kommer ett återfall är man inte på ruta ett igen. Det kommer återfall på ruta tolv också.
I övrigt gläds jag över våren samt nojar över kärleksbekymmer. Vidriga kärleksbekymmer. Kan ju låta som i-landsproblem, men i samband med dessa "kärleksbekymmer" upplevde jag mitt livs första ångestattack. Inte kul, om jag underdriver. Men det fixade sig rätt bra ändå efter lite telefonkontakt med pappa, som har varit med om det mesta. Det som var det värsta var att jag inte kunde "få bort" känslorna på något sätt. Jag kunde inte ens äta bort dem. Jag var inte ens intresserad av att stoppa något i munnen. Inte den här gången. Heja mig. Och heja pappa. Varje gång jag kan stanna upp och känna vad jag faktiskt känner, i stället för att äta bort dem, är en seger. En seger och ännu en bit på vägen att skaffa nya vanor. Nya, friska vanor.
Överlag tycker jag faktiskt att jag mår rätt bra. Att det går rätt bra med maten och träningen, inte bara ur viktnedgångssynpunkt, utan även ur ÄS-synpunkt. Jag måste säga: det trodde jag inte för 1,5 år sedan när jag påbörjade min behandling. Jag var helt oförmögen att ens se framför mig att jag skulle kunna komma att leva på något annat sätt än jag gjorde då. Missförstå mig rätt, jag äter fortfarande för mycket vid tillfällen. Ni vet på det där kompensatoriska och överätande sättet. Men jag äter aldrig hysteriskt längre. I alla fall inte så väldigt hysteriskt. Och framförallt inte lika ofta som förr. Det är lätt att glömma bort när man har ett återfall, att det går längre och längre mellan dem. Bara för att det kommer ett återfall är man inte på ruta ett igen. Det kommer återfall på ruta tolv också.
