Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Är hemma från jobbet och har en hel del feber. Hostar och snorar. Ont överallt. Äter nästan ingenting eftersom jag antingen sover eller inte har någon aptit. Säkert vanligt. Men det första jag tänker är ju "Yay, jag kommer gå ner i vikt av den här febern!!!".

Så nu ska jag äta lite ris och fisk. Bra bli-frisk-mat.

Ibland känns det bara så jävla fuckat och svårkombinerat. Det här med att ha en ätstörning i bagaget och samtidigt försöka bli av med övervikt. Stört svår kombination.

Har gått ner ett kilo från förra veckan. En del var nog mensvikt, men ändå. Yay.

Jag funderar ibland på om det vore så tokigt att stanna där jag är, viktmässigt. Det skulle inte vara en världskatastrof. Faktiskt. Men även om jag inte är gigantisk, så ligger jag lite över normalt BMI och det skulle vara så himla smutt att kunna ha alla mina gamla kläder igen.

En av mina kompisar är bortrest i fyra veckor. Jag ska ha gått ner två kilo tills han är tillbaka. Jag ska vara så där "smal och snygg" när han kommer tillbaka. Tänk att det ska vara så viktigt.

Idag när jag gick in på viktklubbs sida för att börja registrera min frukost så möts jag av en artikel om hur motion kan hjälpa mot hetsätningar. Är det någon mer än jag som blir förvånad? Det talades inte om ätstörningar alls, bara om hetsätningar. Jag fick känslan av att det behandlades med en jätteskön och avdramiserad ton. Som att det är vanligt. Och inte så himla skamligt.

Jag vet ju inte hur det är med er, men jag har alltid skämts mer över hetsätningarna än över att jag kräktes. Förmodligen har det att göra med att det är "fint" att försöka bli smal och "fult" att stoppa i sig en massa kalorier. Och här så tog de ut monstret i solljuset! Bara sådär!

För mig var det skönt. En lättnad. Ämnet behandlades så himla praktiskt och rakt. De skrev om att när de här impulserna kommer så kan träning en bra väg ur det. Inte alltid en lösning för ätstörda, men så var det inte heller ur de ätstördas synvinkel (fast det kan man ju diskutera vidare... Hur "friskt" är det att hetsäta liksom...). Jag tyckte hur som helst att det var uppfriskande och avdramatiserande.


Nu när jag läser igenom vad jag har skrivit så kommer nya tankar. Kanske behandlade de ämnet något respektlöst? Kanske är det käpprätt åt h*lvete att rekommendera motion när man vill hetsäta då motion "minskar hungerskänslorna". För aptit ska man ha, och äta ska man. Jag vet inte. Men jag håller med om om att träning kan vara ett jättebra sätt att bryta fokuset på mat - att få något annat att tänka på, när man som jag är överfixerad.

Jag har nog inte riktigt tänkt klart över den här artikeln....

(senare: artikeln visade sig vara en del av en längre bloggserie där författaren var både nyanserad, kunnig och inkännande)

Åååååh, jag vill bara ha gått ner i vikt klart, så jag kan få lära mig hur jag ska "äta normalt". Fem kilo till. Sedan är jag framme.

Jag och min kompis har paktat att vi inte ska äta snacks, godis eller bakverk innan påsk. Det kan nog hjälpa lite på vägen. Dagens pizza gjorde det nog inte. jag försökte tänka på det som en stor macka istället, då kändes den inte lika jobbig.

Nu ska jag sova. Massor ska jag sova.

Igår var jag hos terapeuten för allra sista gången. Det var inte kul. Jag grinade och var ledsen och hade världens separationsångest. Dessutom känns det som om jag aldrig kommer att bli av med de sjuka tankarna. Jag kommer aldrig att bli "normal" med maten och jag kommer aldrig att bli normalviktig.
Det var en tung dag igår.