Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Idag kommer jag att få arbeta för att få av offerkoftan.
Jag känner mig väldigt ledsen. Festen igår var väldigt trevlig, men ni vet de där gångerna när man bara känner sig ... fel? Träffade en kompis som jag inte sett på länge. Hon var riktigt smal och snygg. Jag kände mig plufsig och som en kusin från landet bredvid henne. Det är sådana gånger jag bara vill springa hem och kräkas kräkas kräkas. Men så vet jag att det bara är en omväg. Att det i slutändan bara blir värre, och jag blir tjockare. Så jag gör det inte.
Men jag blir så furstrerad. Allt går så långsamt. Det känns inte som någonting händer på vågen eller runt höften. Jag försöker vara tålmodig och ge mig själv tid, men ibland är det svårt, riktigt svårt. Jag vill att det ska ske NU. Jag ska vara smal och snygg idag. Men eftersom det inte går så känns allt så fel. Ska man behöva vara med i biggest jävla loser för att se att det händer något på kroppen?

Och igen då, under de här omständigheterna känns det ju inte så kul att träffa den där killen på fredag, vi kan kalla honom I. Och jag vet inte ens under villka premisser det är vi ses. Kompisen som I ska sova hos under den helgen ska tydligen också vara med. Så I kanske bara vill ses som vänner? Jag vet inte längre.
Plus att jag ska träffa en annan bekanting, H, veckan därpå och jag tänker att det enda han möjligen kan se är ju jävla fet jag är. (Sorry, jag brukar inte vara så här elak mot mig själv, men idag är ingen rolig dag. Första advent till trots.) Jag saknar H som fasen och ser så mycket fram emot att ses, men kan han verkligen tycka om det han ser, när det är så mycket .. mer .. av mig?

Mm, idag får jag jobba med offerkoftan. Jag är verkligen ledsen idag. Kanske skulle det fungera med en ordentlig dusch? Att visualisera att allt det ledsna också rinner av i takt med vattnet?
Värt ett försök.
Idag ska jag åka till min bror och hans familj. Hans barn är så underbar, riktiga glädje- och kärlekssprutor. Precis vad jag behöver idag.

TACK för era kramar.

Ibland vill man bara bli kramad.
Var är alla min kramar?

Jag vill bli frisk, det vill jag absolut.
Men jag vill vara smal också. Svårt att sluta vv.
Men kanske är jag för tidigt ute i mitt tillfrisknande. Kanske har jag för höga krav på mig själv när jag tror att jag ska kunna släppa smaltänket bara sådär. Det kommer väl. Så småningom.
Hoppas jag.

Snart är det jul. Det är faktiskt det. På söndag är det första advent.
Jag tycker verkligen om julen. Alla ljus, allt pynt, all mat och julgodis, jag älskar det verkligen. Jag har desto svårare med vad den gör med människor. Stress och prestationsångest kan förvandla de allra trevligaste människorna. Blä. Det ser jag inte fram emot. Jag kommer i vanlig ordning att fira julen med bas hemma hos mamsen. Lilla mamsen är ett praktexempel på ovan nämnda fenomen. Inte. Rolig. Att. Vara. Med. Får lite ångest bara jag tänkte på det faktiskt. Hu. Hon har förmågan att få mig att känan mig som den sämsta dottern ever!

Jag ser inte heller fram emot alla ätandesituationer. Lite nervös för det. Förra året åt jag så mycket godis att jag var så svullen så svullen på nyårsaftonen. Ansiktet var runt och stort som en tallrik (för övrigt en passande liknelse) och jag kände mig ganska olycklig.
Min önskan inför årets tilldragelse är att jag ska känna mig lugn och glad. En sinnesstämning som är en bra grund för att njuta av goda smaker men sluta när det är nog. För det är ju inte så att jag inte vet när det är nog. Jag bara skiter i det.

Jag har svårt att tro att min behandling hinner gå i gång innan jul. Vilket är synd. Jag skulle verkligen behöva verktyg för att på bästa sätt ta mig an denna högtid av mattillgång och känslostormar. Mindre bra kombination det där... Känslostormar och tillgång av härlig mat och maaassor av choklad. Very bad indeed.
Som sagt, jag förväntar mig inte att jag hinner träffa min behandlare innan dess, men om någon skulle ha något bra tips, kanske på hur ni själva hanterar jul-situationen så dela gäääärna med er!

Satt framför morgonens gröttallrik. Så där riktigt skönt. Så pass skönt att när jag upptäckte att jag glömt att ta fram en sked så funderade jag en stund på hur jag skulle kunna äta gröten utan, så jag skulle slippa röra på mig.

---

Malin och Lisa. Tack för ert stöd. Verkligen. Jag känner mig mycket mer peppad nu. Fortfarande lite osäker och orolig, men betydligt mer peppad. Tack. Det betyder mer än ni tror.

Gnnn.
En högst intressant kille hörde av sig och berättade att han skulle besöka min stad. Ville jag kanske ses och ta en öl?
Det vill jag absolut, men innan jag ens hinner tänka det så kommer jag på att jag är ju .. tjock. Han kan omöjligt tycka om eller attraheras. Visst, vi sågs i höstas, men då var jag mindre. Nu.... Hur ska jag hantera det här. Jag är nära att tacka nej till att ses pga det här och jag vill inte tacka nej till saker längre. Jag vill inte vara rädd och tycka synd om mig själv utan leva livet med frisk aptit. Men... ändå. Varför gå dit när man ser ut såhär? Det kan bara bli platt fall tänker jag.
Fan.

Puh.
Helgen är överstånden.
Sången gick bra. Inte toppen eller fantastiskt (som det faktiskt var när vi repade innan) men bra. Tillräckligt bra.
Innebörden av sången gick med all önskad tydlighet fram till mottagararen, så jag är nöjd.

Festligheter, alltid lite svårt det där och att ha en "fri helg". Men det gick också bra. Inte perfekt, men bra. Jag inser ju att jag måste släppa på kravet på "perfekt" annars kommer varje litet avsteg att räknas som ett misslyckande. Och känslan av misslyckande kör ju igång hela karusellen av strikt diet/överätning/hetsätning/kräkningar. Så nej. Att acceptera att det inte är perfekt, men förhoppningsvis tillräckligt bra, har räckt långt. Jag känner mig generellt lugnare.

Vågen visade exakt samma siffra måndag morgon som fredag morgon så jag är nöjd.

Tillbaka till kliniken på onsdag för att få reda på resultaten av förra veckans undersökning. Brr, vill inte träffa henne igen, så jag gruvar mig. Känner att jag är i försvarsposition redan innan jag kommit dit. Förhoppningsvis är alltså detta sista gången jag träffar henne och att jag nästa gång istället träffar den som ska vara min behandlare. Hoppas hoppas.

Tänk om jag inte får behandling?
Tänk om de svar jag har gett på veckans möte är för "bra"?
Jag har haft några bra veckor nu och många av svaren skulle baseras på just de senaste veckorna.

Jag fasar för att gå dit och träffa den där obehagliga kvinnan och att hon ska säga att "jaa, jag vet inte om du behöver vår hjälp. Visst, du kräks ibland, men jag vet inte om det kan klassas som bulimi faktiskt, och då kan inte vi hjälpa dig."

Jag vet inte vad jag tar mig till då. Mitt välmåeende har ju faktiskt till stor del berott på at jag evt att jag snart får hjälp!

Plis plis plis. Hjälp mig. Jag vet inte om jag fixar det här själv.

Jag hade studion (min arbetsplats) för mig själv idag så gissa om jag har övat sången inför lördag! Jag har sjungit och sjungit och sjungit så jag är nästan snurrig. Det börjar låta helt okej nu. Faktiskt. Gah!

Här kommer nerverna in igen då...

Jag har problem med att hantera min oro, även om jag tycker att jag börjar bli bättre på att släppa alla tankar och nerviga nerver. Jag inser ju att det blir inte bättre av att vara orolig, situationen är vad den är, eller som i de flesta fall: jag vet ju inte ens hur en given situation kommer att se ut. Kanske ororar jag mig i onödan? Och även om fallet är det mosatta så blir ju inte situationen mindre jobbig av att slösa timmar eller dagar på att vara nervös innan.

Men, jag är generellt lite orolig av mig. För specifika situationer och ibland för livet i allmänhet. Jag blir nervös och får ångest och ont i magen. Just nu rör det sig om ett sångframträdande på pappas födelsedag på lördag. Och jag måste säga. Hetsätning har inte varit något ovanligt i de här situationerna. Men jag ska inte. Nu är jag medveten om det, kan därmed göra ett medvetet val - och ska inte gå den vägen. Jag får helt enkelt ta mig an uppgiften som är mig given och göra det med den stolta och duktiga person jag är. Utan mat. Utan offerkofta!. För let's face it, det blir inte bättre. Snararae tvärtom. Ska jag sitta här med en sockerkurva åt helvete och samtidigt skriva stämmor, det blir ganska dåligt är jag övertygad om. Nej istället tar jag mig igenom det med alla inblandade känslor och kan vara stolt efteråt. Jag behöver "lyckanden"! Vi behöver alla lyckanden för att se att det går, det funkar. Skapa situationer att vara stolt över sig, sunda sådana. Här utmanar jag verkligen mig själv, låååångt bort från något comfort zone. Men jag fixar det. Och kommer att känna mig tuff efteråt :)

Dagens träff på kliniken var förberedande. Stepwise. Sånt. En massa frågor helt enkelt. Och det vore väl inte så svårt eller jobbigt om det inte vore för den där jävla satkärringen som ställde frågorna. Tack gode gud att det inte är hon som ska behandla sen. Fy faan säger jag bara. När man vänder sig till en ätstörningsklinik så förväntar jag mig faktiskt varma och omhändertagande människor. Jag tror inte hon var så jävla smart heller... Hon lyckades krångla till varenda fråga så jag var tvungen att fråga om vad som i hela den där sammelsurian faktiskt var frågan?

Ja det märks kanske, jag är fortfarande uppretad. Men det kändes också otryggt. Ska jag verkligen blotta mig på det här sättet och berätta om intima saker för någon som känns så himla .. fel. Blä. Jag tyckte det var jättejobbigt. När jag gick därifrån kände jag mig faktiskt ganska uppriven. Jag kände mig ledsen och liten. Jag hade faktiskt sett fram emot att komma dit och så känns hela hon skitfel. Om hon vore min behandlare så skulle jag be att få byta, men nu försvinner hon förhoppningsvis efter nästa vecka.

Och ja, efter en relativt lugnt period så ville jag äta. Och inte äta. Och äta. Och inte äta. Jag kände mig som en sån där leksaksbil som vänder när den kör in i väggen - bara det att väggarna är en centimeter från ansiktet på varje sida. Bonk, bonk, bonk, bonk. Jag visste att jag skulle vara tvungen att äta, jag var vrålhungrig. Jag har nämligen aldrig varit inne i någon svältperiod som många andra med bulimi har, svält är inte min grej helt enkelt. Så nu måste jag äta, men vad. Alltså, jag fick nästan panik. Över något så simpelt.

Till slut köpte jag ett russinbröd och en förpackning messmör. Det var precis vad jag ville ha. Jag åt mackan på jobbet och åt bara två extra teskedar messmör (för att jag varit lite konstig i magen på senaste tiden - då hjälper faktiskt messmör). Det var en enorm seger. Jag åt inte fjorton muffins, men heller inte några ynkliga morotsstavar. Jag valde precis det jag ville ha, varken mer eller mindre. Resten av kvällen har gått bra. Jag har ätit en god, men inte överdådig middag och just nu sitter jag med en skål med müsli och mjölk för att jag var hungrig, inte sugen.
En klapp på axlen, det skötte jag bra.

Känner mig fortfarande nedstämd och besviken, men jag tycker inte att jag har tagit på mig offerkoftan. Jag har överskridit mina points idag, men det känns helt okej ändå.

Tack Lisa för dina kommentarer, det peppar mig att skriva - och jag behöver skriva.

Jag trodde inte jag var så nervös över att gå till ätstörningskliniken.
Det är jag. Visade det sig. Orolig i magen. Svårt att koncentrera mig.
Bah.
Håll tummarna.

Jag ser så mycket fram emot att bli frisk. Jag känner mig verkligen på väg, jag vet att det är en lång väg kvar, men oj va jag ser fram emot att bli frisk!

Gårdagen var väldigt väldigt lyckad.
Jag hade ju fest här hemma igår och alla jag ville skulle komma kom. De kom med blommor, gratulationer fantastiska presenter och en oförfalskad vilja att vara där.
Det var underbart trevligt och jag är så glad att jag vågade ha kalas.

Jag bjöd på godsaker och åt en del men inte så mycket. På natten när jag kom hem åt jag nog rätt mycket av det som var kvar, men jag accepterar det och har ingen ångest idag. F*ck ångest :)

Fredagar tycker jag alltid är lite svåra rent ätmässigt. Alla är uppsluppna och glada på jobbet och allt känns lite festlig. Då är det jättelätt att jag inte håller mig till rutinerna. Jag tror att det har hjälpt mycket att jag har invägning på vv på lördagmorgnar. Då håller jag mig från att "festa till det" på fredagseftermiddagens fika eller under kvällens soffvistelse. Hur det eventuellt blir på lördagen efter vägningen är en annan femma. Å andra sidan så har jag oftast en dag i veckan där jag inte skriver upp allt jag äter och försöker hålla mig hyfsat ändå, och dessa dagar är oftast lördagar. Den här lördagen ska jag ju dessutom ha lite kalas här hemma. Jag ska dricka vinspritzer tills det spruta ur öronen ;) Och så ska jag få äta Marabou Vinter. Äntligen. Spritzers och mjölkchoklad, är det classy det?
Det ska bli spännande och roligt att ha fest här hemma. Det är definitivt utanför min "comfort zone". Utmaning. Men jag ser faktiskt fram emot det nu. Det är ett gäng ganska lättsamma och opretentiösa människor som ska komma, som är nöjda om det finns en soffa och bra musik.
Så, jag borde verkligen städa. Trök. Men ja, jag ska. Lite bra musik i högtalarna så ska det väl gå :)

Ha nu en riktigt skön fredag allihopa!

Mycket tänkvärt: hetsätningen börjar inte med första tuggan, den börjar med svälten.

Går just nu och funderar en del över en kompisrelation. Han och jag har varit vänner i massor med år. Säkert femton i alla fall. Vi bor i samma stad nu och har alltid varit ganska tajta sådär så att folk i alla tider om vi inte ska ta och bli ihop någon gång. Även om han har varit öppen för tanken så har jag verkligen inte varit det. Hur som helst. Problemet kommer när han träffar en tjej. Då är det ajöss och goodbye med mig. Inte för att han inte vill ses, men han blir plötsligt väldigt upptagen och ofta är dessutom tjejerna svartsjuka så det "går" inte att ses. När han var gift för några år sedan så hördes vi då och då, men inte så ofta. När de separerade började vi umgås mycket flitigt igen. När han sedan för ett år sedan träffade en ny (väldigt svartsjuk) tjej så hördes vi i princip inte alls. Men nu, när det är slut, gissa vem som vill umgås hela tiden? Men jag känenr bara... nää! Jag har saknat honom, det har jag, och man slänger inte femton års vänskap åt sidan bara sådär, men jag bara känner att "jaha nu duger man". Och naturligtvis mår han jättedåligt nu när han är nysingel. Min automatiska reaktion är ju att finnas där som stöd, men för hur länge? Tills han träffar nästa tjej och jag inte behövs längre? Hur länge kan jag låta det pågå? Till slut känner jag mig ju bara använd.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska agera här.

I dag har varit en tuff dag. Jag har ätit bra och så, men jag har känt mig omotiverad och lite låg och den där J*VLA chokladkakan som bara vill bli uppäten.... BAH!
Vadå? Ni tycker jag tjatar? Då skulle ni höra hur det låter inuti mitt huvud!

Jäklar vad den där Marabou Vinter spökar. Jag har samtal med mig själv kontinuerligt. Först middag dock, sedan ska vi prata om det med nya ögon (magar).

Har ätit väääldigt många mandariner. Bättre än den där Marabou Vinter, men det ändrar inte beteendet. Jag behöver ju inte alla de där mandarinerna. Jag äter istället för något annat. Vad?

Är lite för hungrig. Tycker det känns lite "farligt" - att vara för hungrig är att riskera överätning. Jag tänker äta något fast mina points är slut, men välja något bra. Det är t ex inte ett hårdkokt ägg som gjort mig överviktig.

Stötte precis på en riktig prövning.
Var på affären lite småhungrig efter att ha ätit en aningens för lätt lunch. Skulle bara in och köpa några småsaker såsom mjölk och satsumas då jag passerar ett enormt torn av .. Marabou Vinter. En chokladkaka med kanel och kardemumma och sånt. Allt sånt som jag älskar.
Tror ni det var svårt att stå emot elller???
De j*vlarna gör ju dessutom bara 200 grams-kakor. Inte kan jag bara äta någon ruta och spara resten heller!
Alltså allvarligt, i en tid där alltför många människor är överviktiga varför VARFÖR gör man inte mindre mängder på godsakerna? Skitmänniskor som bara vill tjäna pengar och aldrig tänker på människors fysiska hälsa, eller bulimikers mentala hälsa för den delen!!!

Köpte inte. Gick hem och kokade kaffe som alltid brukar hjälpa lite. Kanske ha lite Marabou Vinter på festen på lördag?

Godmorgon och välkommen till en synnerligen grå novemberdag. Men med lite kanel på gröten och kardemumma i kaffet kännes det i alla fall lite mysigare. Vågen var vänlig och det känns som om humöret fortfarande också är lika vänligt. Jag är pigg, vaknade innan klockan. Säga vad man vill om dieter, men oj oj oj vad jag mår mycket bättre när jag har hållit mig till viktväktarna några dagar. Svullnaderna går ner, humöret är jämnare och jag slipper vara vrålhungrig eller proppmätt. När behandlingen går igång så slutar jag med vv, men räknar med att människorna på SCÄ plockar upp mig, både matvanemässigt och mentalt.

Har funderat lite över mitt minikalas i helgen. Vad ska jag bjuda på? Det blir bara något litet eftersom jag har sjukt dåligt med kontanter efter mina höstresor. Tänkte mig någon slags vinbål i stället för spritbål till att börja med. Kanske något sött vitt vin med frukt och bubbel? Sedan tänkte jag också göra små antipasti att bjuda på. Små kex med pesto och oliver / fetaost- och avokadoröra och soltorkade tomater. Mm, det blir nog gott. Inget man måste äta med bestick.
Men något sött också. Antingen blir det en enkel skål med lösgodis eller så kanske jag bakar något? Bakat är mysigare, men jäklar vad smuligt det kommer att bli överallt. Om man inte gör riktigt kladdig kladdkaka förstås :)
Note to self: kom ihåg att kolla om jobbet har plastglas och papptallrikar kvar sedan festen.

Det jag bävar lite för är det som eventuellt finns kvar när jag kommer hem på natten. Jag har funderat på om jag kanske genast ska gå ut med allt till soptunnorna. Det är lika bra, ut med det! Förebygg överätning. Hemma kan jag ju inte ha det, det kommer att stirra på mig och vilja bli uppätet och gud vet att jag inte är svårövertalad att äta äta äta äta. Speciellt när jag har gått ner lite i vikt.

Det är som om jag skulle ha en mental spärr mot att bli smal. Efter att jag har gått ner i vikt så hetsäter jag ALLTID. Och det handlar inte om att jag har haft en period av svält, för så gör jag inte. Jag kanske har haft en period med justerad diet, men jag svälter aldrig. Så det är inte det att kroppen skriker efter kompenserande kalorier som man kanske skulle kunna tro. Nej, ibland undrar jag vad det är jag skyddar mig emot med min övervikt: Vad är det som kommer att komma fram den dagen jag inte längre slåss mot min kropp?
Jag tänker såhär: Eftersom jag alltid äter mycket när jag fått bekräftat att jag gått ner i vikt, så finns det ju en omedveten vilja att inte gå ner i vikt. Jag är så upptagen hela dagarna med att tänka och fundera på hur jag kan gå ner i vikt, ser jag tjock ut, hur tycker andra att jag ser ut, passar jag i den här, kan jag verkligen ha sådana här kläder när jag inte är smal, hur mycket ska jag träna, hur mycket ska jag äta osv osv osv osv.
Jag bara undrar: Den dagen jag inte längre är överviktig och inte längre tänker på sånt här, vad är det som plötsligt får utrymme att tänkas på då? Det måste vara något ritkigt jobbigt eftersom jag kämpar så för att stanna där jag är.
Tåls att funderas på. Och jag har kommit fram till att då har jag plötsligt tid att ta tag i mitt "riktiga" liv - när jag inte längre måste dieta, träna och obsessa så kan jag ju plötsligt lägga min energi på att söka ett bättre jobb, träffa en vettig kille, jobba på mina familjerelationer. Sånt som faktiskt är viktigt på riktigt. När man obsessar om utseende och vikt så tycker jag att man lever i någon slags pseudo-värld. Man är liksom inte riktigt med i den riktiga världen, lever inte sitt riktiga liv.
Kom igen nu, jag vill fan leva ett riktigt liv. Det måste ju handla om mer än sånt här?

På lördag ska jag har riktigt roligt tillsammans med mina vänner och för tillfället så skiter jag i flört och ragg och killar, nu vill jag ha riktigt kul med mina kompisar!

Nuså, nu är det dags att gå och jobba. Vilken sovmorgon jag fick :)

Kom ut på en liten promenad ändå. Men det tog emot :) Jag frös och det var kallt ute, brr! Men jag vet ju, när man kommer in i gen är man varm och mysig.
Käkar lite kvällsflingor och ska fixa lite här hemma nu.
Funderar mycket på allt som händer i och utanför mig, på processen. Det är lite mycket, lite busy i huvudet ibland, men ändå - jag mår bra.

Magen mår fortfarande sådär, men i övrigt känns det faktiskt ganska bra. Vi har väldigt lite att göra på jobbet just nu så jag ska bara tillbaka en kortis efter lunchen och sedan sluta för dagen. Ska försöka ta tag i en del projekt i lägenheten som blivit liggande. Ett skåp ska upp på väggen och lite kalaspynt ska upp inför helgen.

Ska verkligen verkligen röra på mig i dag också. Jag förstår inte, jag som har varit en sån träningsmänniska i så många år har plötsligt ingen lust alls! Fick ett snyggt träningslinne av brorsans tjej i födelsedagspresent dock som gör mig lite peppad, och min bror har gett mig presentkort på nya träningsskor. Sånt hjälper faktiskt.
Till saken hör att jag har kronisk inflammation i båda fötterna som inte bidrar till träningsinspiration.
Hur som helst har jag bestämt mig för att det är helt okej att "bara" ta en promenad idag, bara jag gör någonting. Det vore dessutom väldigt bra för min mage. Som bonus är det ju faktiskt bra för humöret, inte för att det är ett problem just nu, men jag vet hur det är på eftermiddagarna.... Så, motion (vad det än här) är alltid bra när man känner sig vissen. (hint hint)

Tänk att jag har vänner.
Jag får inte glömma det de där dagarna när jag känner mig ensammast i hel världen.

Har precis varit hemma hos en av mina äldsta vänner som hade bjudit hem mig på svampsoppa. Magnifikt gott. Och så himla trevligt. Lite middagssällskap sådär på söndagskvällen. Jag kan ju vara lite trög rent socialt sådär och behöver verkligen komma ut lite mer. Mer sånt.
Fick kärleksmums till efterrätt och jag åt två och en halv stora bitar. Kunde ha ätit mer, därför är sällskap så bra, man vräker inte i sig pga det enkla faktum att det är pinsamt. Därför är det så bra med sällskap under ätperioder, det är alldeles för enkelt att bara stänga in sig i lägenheten och bara ägna sig åt ätandet. En bra dag så kräks jag i alla fall inte efteråt. Kräkfri i snart tre dagar nu. Även en tusenmilaresa börjar med ett steg...
När jag kom in till stan igen gick jag in på affären för att köpa mig något gott, nu när jag ändå hade ätit en massa kaka liksom... Men jag kom faktiskt bara ut med actimel i kassen. Mycket bra! Lite ovant men väldigt viktigt att hitta saker att bli stolt över. Man behöver "lyckanden" också!
En skön avslutning på en jättehärlig vecka. I morgon är det en ny vecka och den ska handla om bra ätande och mjukstart med träning efter förkylningen. Min mage behöver tas om hand nu. På tal om det ska jag dricka min nybryggda kopp med kamomillte nu och kolla på Ensam mamma söker. Mys :)

Jag måste säga, jag har verkligen haft en fantastisk vecka. Jag har blivit firad och uppvaktad och blivit så otroligt bortskämd. Jag kan inte minnas att jag någonsin haft så trevligt. Champagne och middagar, överraskningar och massor med skratt.
När man lever med ätstörningar så kan man ha långa långa perioder som bara handlar om kroppen, dieten, träning och allt som hör dit och därför är såna här pauser verkligen nödvändiga för att orka. Visst, viktmässigt kunde jag ju ha haft en bättre vecka det har verkligen fiiirats. Men jag mår bra och jag är redo att jobba!
Nu kör vi!

Efter några dagars ordentligt överätande har jag nu försökt dra ner lite på ätandet, inte för formens skull, utan faktiskt för magens skull. Matsmältningsapparaten orkar liksom inte hur mycket som helst, jag liksom bara känner hur det bränner och svider ända upp i strupen av ansträngningen.
Så därför gick jag lite hungrig igår, svalt inte, men lite mindre ätande liksom. Och det känns faktiskt bättre idag. Åt en normal frukost och ska hjälpa till med lite kamomillte.
Det hjälpte väl inte magen att jag stjälpte i mig rödvin, champagne och öl igår, men jäklar vad kul det var! Ganska oförberett satt jag hemma hos en tjejkompis med ytterligar en vän och vi tre satt och snackade och skrattade och sedan åkte vi in till Söder och gick på krogen. Länge sen jag var ut på riktigt sådär och det var jätteroligt. Masor med snygga killar och jag fick (faktiskt) några ögonkast här och där. Jätteroligt och en riktig självförtroendeboost! Det är liksom de där impulskvällarna som blir bäst. Jag har inga förväntningar och blir däför inte besviken heller. Jag har inte stårr i timmar hemm oach fixat i förhoppningen om att bli lite snygg... Nej igår var verkligen lyckat. Mer sånt.

Jag är så glad att jag gick på mötet. Jag behöver stödet från andra. Jag är så van att göra allt på egen hand. Att jag liksom "borde" kunna fixa det på egen hand. Men stöd från andra och gemenskapen i det gemensamma problemet är underskattat!
Först gick jag dit, men vände igen. På väg hem tänkte jag att jag kanske borde ha stannat ändå och att "inget nytt kan hända så länge jag bara gör samma saker", så jag vände igen och gick tillbaka. Jag fick jättemycket stöd och nya idéer och nu känner jag mig peppad på att komma igång igen, komma på rätt öl igen utan att hetsäta.

Sitter just nu med en macka, satsumas och kapha-te och det luktar jul i hela mitt kök.
Undrar hur jag mår när det är dags för julen. Om jag har kommit någonvart. Är jag friskare? På väg? Ja! Det bestämemr jag att jag är. Jag vill leva ett liv med ett sunt förhållande till min egen kropp, jag vill itne vara sjuk längre!

Offerkoftan ska av!

Var är solen någonstans??
Bah. Jag känner mig bara uppblåst och svullen idag. Funderar på att inte väga mig på vv idag för jag har bara ätit och ätit och ätit. Missbrukarmonster.
Känns så pinsamt att stå där och ha gått upp allt man gått ner.

Fast samtidigt. Nu får det väl vara bra med den här offerkoftan va? Idag ÄR en ny dag. (men ååå vad jag inte känner det i kroppen när jag säger det, kanske kan jag få äta frukost först?)
Jag och bulimin ska ta ett litet snack idag och hey, jag spydde inte i går i alla fall!

Okej. Jag blir inte klok på sånt här. Förr om åren så vägde jag mig inte speciellt ofta. Jag har t ex aldrig ägt en våg. Jag har istället mätt med måttband eller känt på olika klädesplagg hur formen har varit.
I olika sammanhang har jag däremot nu på senare tid vägt mig någorlunda regelbundet, dels i min kbt-grupp och också dels med viktväktarna - och blir mest förvirrad. Efter en vecka med bra kosthållning och träning står jag still eller kan till och med ha gått upp, medan en vecka där jag deppat och gått på regelrätt chokladdiet så kan jag ha tappat ett kilo.
Likaså nu. Jag önskade mig en våg när jag fyllde år och fick en. Jag vägde mig i går morse och jämförde med idag (jag vet, man ska inte väga sig varje dag, men nu gjorde jag det) och jag väger mindre idag än i går. Hur fan är det möjligt med tanke på allt skit som jag sopade i mig igår? Men ja ja. Det handlade väl inte om några stora siffror, men ändå. Jag förstår dessutom att vätska i kroppen och allehanda olika faktorer kan göra att logiken känns långt borta, men återigen, med tanke på allt jag åt igår så borde jag ha vägt mer. Jag menar, om jag hade ställt allt jag åt i en skål bredvid mig på vågen så skulle det ju ha vägt mer!
Idag vägde jag 76,8. Och till mina 172 cm så betyder det att jag är rund. Inte översvallande fet, men knubbig. Jag vill bara säga det, att det inte är orimligt att jag faktiskt vill gå ner i vikt. Däremot vill jag inte att det ska vara det viktigaste i mitt liv.

Jag har haft bulimi i fjorton år och har för första gången sökt hjälp nu. Jag var på ätstörsningscentret första gången i tisdags och ska dit om två veckor igen och göra stepwise. Veckan därpå går vi igenom resultatet och pratar om vilken sorts behandling som blir aktuell.
Jag känner mig förväntansfull och vill bara börja nu. Det som gör mig nervös är dock maten. Jag har förstått att man kan inte banta och bli frisk från bulimi samtidigt. Så jag vet att jag kanske till och med kommer att gå upp i början och det gör mig väldigt stressad. Men de är ju professionella där och borde kunna hjälpa mig med den stressen.

Nu ska jag äta frukost. Ska testa råggröt istället för min vanliga havregrynsgröt. Har läst i Hälsa att man håller sig mätt längre på råg. Frågan är om det är så gott?

I morgon fredag är jag ledig. Jag ska försöka rycka mig lagom i kragen. Träna på "good enough".
Jag ska i alla fall göra några planerade saker:

• laga något med kyckligen jag har i frysen
• träna, om så bara en promenad
• planera maträtter inför veckan
• duscha(Ja, jag måste planera in duscha. Det är sjukt tråkigt. Inte för att jag är någon snuskfia, jag bara tycker det är tråkigt.)
• köp omega 3
• lämna tillbaka biblioteksböcker

Dessutom borde jag verkligen göra något roligt eller i alla fall något som gör mig glad. Att må bra är det bästa medicinen mot hetsätningen. Sällskap är allra bäst. Ensamheten är tuff för mig. Både för ångesten och överätningen.

Har precis kräkts igen.
I morgon ska jag inte kräkas.

Allt eller inget /  svart eller vitt - tänket.
Behöver lära mig mer om "good enough".
Bara för att dagen inte blir perfekt eller som jag har tänkt mig behöver / måste jag inte hänge mig åt frosserier bara för att dagen redan är "förstörd".  Dagen behöver inte vara förstörd, den kan vara "good enough".
Jag fick lära mig på ätstörningscentret att människor med ätstörningar har problem med impulskontrollen, att man tänker "jag är tjock" och två sekunder senare så kräks man i toaletten. Detta i kombination med svart eller vitt-tänkande är inte alls bra.

Idag började dagen bra. Jag går på viktväktarna just nu och tycker mig ha bra kontroll över ätandet. Men efter min resa och påföljande födelsedag så har jag inte kunnat komma tillbaka till de rutiner som faktiskt får mig att må mycket bättre och, vad viktigast är, har hållit mig från att både hetsäta och kräkas.
Istället kan jag bara tänka på allt gott vi åt på resan och den fantatiska tårta och bullar som min mamma bakat till min födelsedag. Tack mamma, du gjorde allt så fint. Det gjorde ni alla. Jag hade en fantastisk födelsedag.

Men, som sagt, jag höll mig bra under hela dagen idag tills arbetsdagen var slut och jag skulle gå och handla. På affären hittade jag vanliga skorpor med små flarn av choklad och jag tänkte att "det ska jag väl klara av att ha hemma, det vore ju ändå lite mysigt att fira att veckan är slut" (jag är ledig i morgon). Men varför, varför, VARFÖR lär jag mig aldrig? Nog satte jag i mig hela den där påsen. Och mycket riktigt kräktes jag efteråt. Fan också.
Varför? Var det för pmsen? Den oooerhört gråa dagen? Att jag är så less på mitt jobb? Jag är nervös för att ha kalas ifall ingen vill komma? Förmodligen lite av varje...

Men hur som helst. Jag hittade en blogg idag. Den peppade mig jättemycket. Dels till att sluta kräkas som ett första steg istället för att direkt försöka hoppa på en perfekt kost, och dels till att själv börja blogga. Jag kunde se hennes mönster så tydligt och jag hoppas genom skrivandet kunna se min egna på samma överskådliga sätt.

I kväll ska jag, tvärtemot allt vad man skulle kunan vänta sig, gå och köpa mig en godispåse och mysa ordentligt. Testa och se om jag KAN mysa, eller om det bara blir ångets. Jag ska testa och se om jag kan bestämma mig för att det är okej.

Nästa vecka ska jag till ätstörningsentret för ett två timmar långt test, med kontrollfrågor för ätstörningen, min personlighet och min psykiska hälsa över lag. Det ska blir spännande att komma i gång med behandlingen efter fjorton år och jag känner mig väldigt öppen för förändring och för att få hjälp. Jag vill inte längre stå ensam.
Jag vill älska och bli älskad nu.


Bloggen som inspirerade:
http://ettmatvrak.blogg.se/

Det vore kanske mer spännande att ange att det här blir startskottet för något. Men det är det inte. Tvärtom är jag mitt i arbetet att bli frisk från bulimi. Det kommer inte att bli enkelt.
Det första steget är att sluta kräkas. Ett tufft beslut att fullfölja när man fortfarande hetsäter. Nästa steg är att sluta hetsäta och hitta ett normalt föhållningssätt till ätande i relation till mitt känsloliv.
Nu har jag fyllt trettio och levt med den här sjukdomen i nästan halva mitt liv.
Jag vill bli frisk.

Det här är min resa.