Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Igår började jag mitt nya jobb som producent. Det gick strålande och var så roligt. Precis den kick jag behövde när allt var svart svart svart. Mår så otroligt mycket bättre och saker och ting faller på plats lite av sig själv. Tränandet, maten, dumma tankar. Det mesta.

Ibland tror jag att jag har för mycket tid. Tid som läggs på mig själv. Är jag tillräckligt bra. Hur ska jag äta nu/sen/imorgon. Vad ska jag träna - vad är det värt. Osv osv osv. När jag blir tankemässigt upptagen av helt andra saker, som nu t ex av mitt arbete, blir det andra inte lika viktigt. Det får inte lika mycket utrymme.

Jag ger ÄS och mitt mående för mycket utrymme. Lev i stället. Bara lev.

Här har det lättat lite. Det går fortfarande upp och ner, men det är ju just det, förut gick det bara ner. Nu har jag lite andningshål här och där.

Jag har faktiskt, under denna väldigt mörka period, lyckats hålla ätandet på en bra nivå. Dels för att jag hade en terapeut som övervakade rätt så hårt, men också för att jag insåg och lyckades komma ihåg i förväg att det blir inte bättre - det KÄNNS inte bättre efteråt av att hiva i sig två chokladkakor och chips och åtta mackor. Men jag vill. Å vad jag vill. Jag känner mig som en alkoloholist - varje dag måste jag hålla koll på mig själv.

Även om det kan kännas "fel" att vara medlem i viktklubb (att jag egentligen borde hitta ett "normalt" sätt att äta) så har det hjälp mig så mycket att jag ska registrera allt jag äter. Jag ser vad varje liten grej är värd. Som ett exempel så har jag en påse med mandlar på jobbet. Jag blev väldigt sugen och tog runt tio stycken, som jag sedan registrerade. Hej du.... det räckte för att jag inte skulle ta flera fast jag ville ville ville. Fåfängan hjälper mig att hålla mig på banan. Att äta och sedan kräkas ger inte samma resultat som att hålla en bra dagsdiet till att börja med. Det kanske låter självklart, men som jag tänkte förut så trodde jag att jag gick på plusminusnoll om jag sopade i mig en massa skräp och sedan kräktes upp det. Det jag inte visste var att kroppen hinner ta upp massor av kalorier innan du ens hinner kräkas upp det igen (jag har läst nåt om 40%?). Så att tro att man blir smal av att kräkas är inte så sant som man skulle tro.

Jag har en grej som ligger och gnager lite dock. När jag påbörjade min behandling så fick jag det ätschema som de flesta verkar få. En anvisning om hur många måltider jag ska äta varje dag och hur stora dessa ska vara. De sa att jag fick räkna med att jag går upp till en början eftersom kroppen är i obalans, men att det avstannar och sedan börjar jag gå ner kilona igen. Mycket riktigt, jag gick upp. Men det stannade inte av. Jag fortsatte att gå upp. Jag fick inte någon bra kontroll på mitt ätande och jag fortsatte att öka i vikt. När jag hade gått upp åtta kilo bad jag min behandlare om att få tillåtelse att korrigera menyerna och försöka få kontroll på kroppen. Vilket jag fick. Tillsammans övervakar vi nu min vikt och mitt ätande och det går långsamt neråt igen. Väldigt långsamt, vilket är bra och medvetet gjort. Jag ska och bör inte (hård)banta.
Men, jag är lite ledsen över att det "normala" ätandet som många bulimiker verkar hitta, inte gick för mig. Jag känner ingen tillit till det som verkar vara normala portioner och normlat ätande. Kanske är det så att jag helt enkelt måste äta lite färre kalorier per dag än de flesta andra? Att jag har lite otur med fysiken - att jag lätt går upp?

Just nu känner jag mig trygg med att jag har kontroll på ätandet och en översikt på hur det bör se ut från dag till dag. Efter en period av eventuell icke-kontroll finns det något tydligt och enkelt att återvända till. Rätt eller fel? Har jag för höga krav på mig själv om jag tror att jag ska bli en "normalätare" efter så många år av uppsnurrat ätande - och tänkande?

Ni som är i tillfrisknande - hur gör ni? Försöker ni äta fritt och automatiskt känna vad ni behöver, eller finns det en kontrollerad plan?

Ni som är friska - hur äter ni idag? Fritt? Kontrollerat?

Gnnnn! Vad otroligt bajsigt det är nu!

Jag har så himla mycket ångest, och då menar jag inte ångest som i den term man slänger sig med lite hit och dit inför en tenta eller så. Nej, det här är skärande, skriande ångest. Jag vill egentligen bara sova mig genom dagarna. Alternativt, naturligtvis, ÄTA.
Här får jag verkligen kämpa för att stå emot. Så jag går och tränar istället. Tio gånger bättre än äta. Hundra kanske.

Så ett litet, litet steg i taget. Försöker fortsätta viktnedgången. Det har gått trögt under den här svåra perioden, men terapeuten har tvingat tillbaka mig i rätt tänk. Bra.
Jag är verkligen så otroligt glad och tacksam för den hjälp jag får. Hur tusan skulle jag ha klarat det här ensam?

Hur som helst. Nu har jag tränat och ätit en proteinspäckad middag. Nu hägrar duschen och sedan en filt framför teven.

Kram på er.