Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Morötter. Vad skulle jag göra utan morötter? Inget ger oral tillfredställelse som morötter. Ni vet, när man bara vill stoppa nåt i munnen? Morötter knaprar och är söta och goda. Och faktiskt nästan det enda som kan göra mig mindre snasksugen. När jag äter morötter har jag verkigen fått tugga på något.
Just nu går jag ingenstans utan lite skalade och stavade morötter i en platpåse på fickan. Man vet aldrig när suget sätter in, eller hungern för den delen. Morötter är bra saker.

Det gick bra ett tag, men sedan kom det här med mamma i kapp mig. Plus att ytterligare en sammandrabbning, en värre, kom. Efter det föll jag handlöst tillbaka i gamla mönster. Det var som om min uppgörelse med henne medförde så stora förändringar i mitt liv att ätstörningen blev det enda stabila. Det kunde jag i alla fall lita på.
Så himla dumt. Men inte det minsta konstigt. Klart det blir så här.

Som tur är har jag en bra behandlingsterapeut som hjälper mig upp på banan igen. Jag har inte kräkts något, det börjar bli en hederssak (och i november är det ett år sedan!) men jag har ätit. Boy, vad jag har ätit. På ett jätteudda sätt. Jag har inte hetsätit, jag har bara inte slutat ... äta. Jag molar inte, men jag äter något nästan hela tiden. Jag är så nervös och instabil, fylld av ångets och självömkan, att själva ätandet i sig, oavsett vad, blir det enda jag vänder mig till. Att kolla på en film och ha en stor påse godis är att stänga mig ute från världen. Är jag ensam i hela världen blir de där mackorna min stora kram. En stor varm filt räcker inte.
Och det allra konstigaste är att jag inte har mått speciellt dåligt. Någonstans har jag naturligtvis förstått att jag måste sluta äta, det här är inte bra, men jag har inte velat. Jag har inte ätit så jag har varit illamående, och varit mysmätt hela tiden. Verkligen, hela tiden. Och det har gjort mig glad.Jag vet, det är inte att vara glad på riktigt, men det har heller inte gått över den där gränsen så jag mår illa och jag bara vill sluta sluta sluta äta. Nej jag har bara velat ha mer.
Så terapeuten fick verkligen säga åt mig. Skit i allt annat, men ta hand om maten. Tvätta inte håret, städa inte hemma, whatever, men ordna maten nu. Så jag gör det. Jag skriver upp på viktklubb för att få struktur på saker igen. Och det är jättesvårt. Jättejobbigt. Jag är så ledsen.
Och det har ju inte med maten att göra. Utan med mamma. Men jag kommer heller inte åt det där med mamma så länge jag begraver det i så här mycket mat.

Jag tycker verkligen att det är en jättetung period just nu. Men att ta hand om maten är ett första steg. I alla fall. Av vad som känns om tusen miljoner jävla steg. Även om jag inte är tillbaka på ruta ett så känns det osm jag trillat många rutor tillbaka.
Så kan det gå.

Jag hade en gigantiskt meltdown med mamma över telefonen förra helgen. Mamma som är knutpunkten för de allra flesta av mina problem, faktiskt. Det var hon som (inte) la grunden för mitt självförtroende och som sedan matade det under alla år. Bara de senaste par-tre åren har jag kunnat slita mig från den ohälsosamma närhet vi har haft. Och aldrig, aldrig har jag på riktigt kunna kritisera henne eller uttrycka hur jag faktiskt känner, hur mina KÄNLSOR är kring allt som hände under tiden jag växte upp.
Förrän i lördags.

När jag la på luren var jag fullständigt skräckslagen över allt jag (vågat) säga till henne. Och inget var överilat, allt var sant. Och jag trodde jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Och jag överåt inte ens. En seger. Men jag är ändå ohyggligt lättad över att jag ska få träffa min behandlare/terapeut på måndag efter en månads semester.

Jag känner mig fullständigt nockad, men jag lever.