Att känna sina känslor
I terapin jobbar vi jättemycket med mina känslor, vilket kanske låter som något självklart, Men jag har en historia (visade det sig) av att knappt kännas vid mina känslor. Allt pågår i huvudet. Tankarna maler, men känslorna stöts oftast bort. Det är bara för jobbigt.
Så här har ett klassiskt upplägg kunnat se ut:
Något jobbigt händer. Kanske har jag hamnat i konflikt med någon på jobbet eller med en familjemedlem.
Jag känner mig jätteilla till mods, kanske sårad, besviken ledsen eller arg. Snabbt som ögat börjar tankarna att mala. Kanske är det så här, kanske betyder det att det här och det här, nu tycker han inte om mig längre, jag borde göra så här nu, i morgon ska jag göra så här, det här ska jag säga nästa gång. Osv osv osv. En massa massa tankar, men inga känslor.
Så där sitter jag med en odefinierbar oro i kroppen och en hel drös med funderingar och ältande i huvudet. Till slut kanske jag eventuellt tycker att jag har kommit fram till en lösning och därmed "löst problemet" och går vidare. Det dröjer inte länge innan jag lite förvånat tänker att mm, nu skulle det vara gott med något smaskens. Kanske baka en kaka?
Lika förvånad varje gång. Efteråt alltså. Tänk att jag åt en massa och inte kunde se att det hörde till det där jobbiga som hände tidigare.
Saken är ju att jag alltid tyckt att jag "tagit hand om" problemet när jag har tänkt och tänkt. Men det jag inte har gjort är känt efter. Fasktiskt varit ledsen. Eller jättearg. De skjuts undan och ersätts av mitt extremt välsmorda tankemasineri. Och så äter jag upp känslorna i stället.
Nu jobbar jag med att acceptera mina känslor och faktiskt... känna dem. Inte lätt.
Vi gjorde en övning i terapin en gång, jag skulle låtsas att en viss utvald person satt mitt emot mig i terapirummet och jag skulle helt enkelt prata med den här personen. Berätta hur jag kände och visa alla de känslor jag tryckt undan. Gick sådär... Old habits die hard antar jag. Jag kunde inte berätta hur jag kände för en människa som inte ens var närvarande. Vi fick avbryta övningen då jag blev alldeles för uppriven och stressad.
Jag har en bit att gå vad det gäller det här, men redan de yttepyttesteg jag har lyckats ta har gett resultat. Jag har blivit bättre på att ta hand om mina känslor och känner faktiskt uppriktigt att godis inte fungerar längre. Det är så otroligt kortsiktigt och så långt från det jag behöver. Tänk dig själv? Tänk att din nästa kompis kommer till dig med ett problem. Hon är verkligen uppriven och otroligt ledsen. Förmodligen vill hon bara gråta hjärtat ur sig. Och hur hjälper du henne? Genom att skjuta fram en skål med godis och säga "Du, nu pratar vi inte om det här mer". För det är faktiskt precis det man gör mot sig själv när man inte respekterar sina egna känslor utan "äter upp dem" i stället.
Inte okej.
Så här har ett klassiskt upplägg kunnat se ut:
Något jobbigt händer. Kanske har jag hamnat i konflikt med någon på jobbet eller med en familjemedlem.
Jag känner mig jätteilla till mods, kanske sårad, besviken ledsen eller arg. Snabbt som ögat börjar tankarna att mala. Kanske är det så här, kanske betyder det att det här och det här, nu tycker han inte om mig längre, jag borde göra så här nu, i morgon ska jag göra så här, det här ska jag säga nästa gång. Osv osv osv. En massa massa tankar, men inga känslor.
Så där sitter jag med en odefinierbar oro i kroppen och en hel drös med funderingar och ältande i huvudet. Till slut kanske jag eventuellt tycker att jag har kommit fram till en lösning och därmed "löst problemet" och går vidare. Det dröjer inte länge innan jag lite förvånat tänker att mm, nu skulle det vara gott med något smaskens. Kanske baka en kaka?
Lika förvånad varje gång. Efteråt alltså. Tänk att jag åt en massa och inte kunde se att det hörde till det där jobbiga som hände tidigare.
Saken är ju att jag alltid tyckt att jag "tagit hand om" problemet när jag har tänkt och tänkt. Men det jag inte har gjort är känt efter. Fasktiskt varit ledsen. Eller jättearg. De skjuts undan och ersätts av mitt extremt välsmorda tankemasineri. Och så äter jag upp känslorna i stället.
Nu jobbar jag med att acceptera mina känslor och faktiskt... känna dem. Inte lätt.
Vi gjorde en övning i terapin en gång, jag skulle låtsas att en viss utvald person satt mitt emot mig i terapirummet och jag skulle helt enkelt prata med den här personen. Berätta hur jag kände och visa alla de känslor jag tryckt undan. Gick sådär... Old habits die hard antar jag. Jag kunde inte berätta hur jag kände för en människa som inte ens var närvarande. Vi fick avbryta övningen då jag blev alldeles för uppriven och stressad.
Jag har en bit att gå vad det gäller det här, men redan de yttepyttesteg jag har lyckats ta har gett resultat. Jag har blivit bättre på att ta hand om mina känslor och känner faktiskt uppriktigt att godis inte fungerar längre. Det är så otroligt kortsiktigt och så långt från det jag behöver. Tänk dig själv? Tänk att din nästa kompis kommer till dig med ett problem. Hon är verkligen uppriven och otroligt ledsen. Förmodligen vill hon bara gråta hjärtat ur sig. Och hur hjälper du henne? Genom att skjuta fram en skål med godis och säga "Du, nu pratar vi inte om det här mer". För det är faktiskt precis det man gör mot sig själv när man inte respekterar sina egna känslor utan "äter upp dem" i stället.
Inte okej.
Uppdatering
Jag kan bli väldigt trött på hur behandlingen och livet kan vara så berg- och dalbanigt. Det blir bättre bättre bättre och så PANG. Och så lite bättre igen. Sen sämre. Igen. Och bättre bättre bättre... Ja ni fattar.
Men faktiskt, i det stora hela så tuffar det på framåt/uppåt.
Jag har fortfarande inte kräkts sedan november. Yay!
Jag har bara haft några hetsätningar de senaste månaderna. De flesta inte ens speciellt hetsiga. Jag har mest ätit alldeles för mycket helt enkelt. Jag följer matschemat så gott jag bara kan, men ibland smyger det sig in en kompensatorisk ätning. Alltså att jag inte äter för att jag behöver näring utan för att jag äter som en reaktion på någon (obehaglig) känsla.
Så långt allt bra. Ju. Inte perfekt, men mycket bättre livskvalitet än innan jag påbörjade behandlingen.
De av er som var med från början vet att jag gick upp fyra-fem kilo med det nya matschemat. De har inte försvunnit. Snarare tvärtom. Jag ligger ungefär på fem kilo plus från innan behandlingen. Och det är tufft. Även om jag jobbar mycket med att acceptera kroppen "som den är", så är det inte lätt. I förlängningen vill jag ju faktiskt inte vara överviktigt (även om det inte handlar om några gigantiska siffror, långt ifrån). Jag vrider och vänder på detta faktum och tänker att jag ju inte ska banta mer. Om jag så blir tvungen att äta enligt det här matschemat resten av livet så är det okej, för det håller mig på banan. Jag har faktiskt schemat att tacka för mycket. Men om schemat för alltid håller mig kvar på den här vikten, så kommer jag nog så småningom att justera det något. Om än försiktigt. Det är viktigare att vara frisk.
Hur mår ni? Hur går det för er som går i behandling? Ni som jobbar på egen hand? Jag har tappat bort de flesta blogglänkar och vet tyvärr nästan ingenting!
Men faktiskt, i det stora hela så tuffar det på framåt/uppåt.
Jag har fortfarande inte kräkts sedan november. Yay!
Jag har bara haft några hetsätningar de senaste månaderna. De flesta inte ens speciellt hetsiga. Jag har mest ätit alldeles för mycket helt enkelt. Jag följer matschemat så gott jag bara kan, men ibland smyger det sig in en kompensatorisk ätning. Alltså att jag inte äter för att jag behöver näring utan för att jag äter som en reaktion på någon (obehaglig) känsla.
Så långt allt bra. Ju. Inte perfekt, men mycket bättre livskvalitet än innan jag påbörjade behandlingen.
De av er som var med från början vet att jag gick upp fyra-fem kilo med det nya matschemat. De har inte försvunnit. Snarare tvärtom. Jag ligger ungefär på fem kilo plus från innan behandlingen. Och det är tufft. Även om jag jobbar mycket med att acceptera kroppen "som den är", så är det inte lätt. I förlängningen vill jag ju faktiskt inte vara överviktigt (även om det inte handlar om några gigantiska siffror, långt ifrån). Jag vrider och vänder på detta faktum och tänker att jag ju inte ska banta mer. Om jag så blir tvungen att äta enligt det här matschemat resten av livet så är det okej, för det håller mig på banan. Jag har faktiskt schemat att tacka för mycket. Men om schemat för alltid håller mig kvar på den här vikten, så kommer jag nog så småningom att justera det något. Om än försiktigt. Det är viktigare att vara frisk.
Hur mår ni? Hur går det för er som går i behandling? Ni som jobbar på egen hand? Jag har tappat bort de flesta blogglänkar och vet tyvärr nästan ingenting!
