Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Tredje hetsen den här veckan. Det går inte så bra det här.

Jag går verkligen från högt till lågt med en fingerknäppning. Var alldeles grinfärdig på stan. Inte konstigt att man börjar fundera i bipolära banor.
Ibland funderar jag litie på antidepressiva läkemedel. Jag vet alldeles för lite om det känner jag.

Ja ja ja jaaa, så nu snittar jag väl lite drygt en gång i veckan då. Semlorna fick mig igår. Två och en halv satte jag i mig. Ja, jag var lite seg sen...

En sak som har varit positiv med att ha fått en diagnos efter så många år är att jag har lite enklare att förlåta mina hetsätningar. De är faktiskt en del av sjukdomsbilden. Inte för att jag ursäktar allt bara för att jag "är sjuk", men jag får förlåta mig själv och acceptera att jag inte är perfekt. Förut kunde jag inte fatta hur obegripligt dålig jag var som inte lyckades stå emot. På det här sättet slipper jag har en urdeprimerande dag dagen efter. Det humöret riskerar faktiskt bara ytterligare hetsätningar. Så idag är jag faktiskt ganska uppåt fastän jag alltså hade ett ganska intensivt möte med mina nygräddade bakverk så sent som igår.

Nu sitter jag och letar extrajobb. Jag behöver pengar så att jag kan ta licens i skärmflygning. Jag flög första gången i de schweiziska alperna i somras och jag blev helt nockad. Det var den renaste upplevelse jag har haft. Livet var precis som det borde i det ögonblicket. Lyckan var, faktiskt, total.

Nu har jag varit hos avdelningschefen en andra gång och den här gången förklarade han att han trodde sig ha hittat en "perfect match" för mig i behandlarväg. Jag sa att jag hade tänkt fråga om han själv skulle kunna tänka sig att ta sig an mig, men som jag misstänkte hade han ingen operativ verksamhet längre utan är "bara chef". Mot slutet av mötet sa han dock fundersamt att det hade ju i och för sig varit intressant att forsätta med mig, men ja ja. Nu blir det såhär.

Jag hoppas verkligen att det här blir bra. Jag känner mig så himla skör hela tiden. Och ledsen och ensam. Och plötsligt kan jag ha jättebra dagar. Jag hinner inte med riktigt.

Av de fem kilo jag gick upp inledningsvis i behandlingen har två nu gått tillbaka - till min stora lättnad. Men ja, jag har ju skurit lite i matschemat, jag blev helt enkelt FÖR rädd. Men det är inte så farliga saker jag tagit bort. Istället för smör och ost på mackan så har jag bara ost, jag har också tagit bort juicen från frukosten. Jag tar heller inte den där extra mackan till lunchen (man ska ha en extra smörgås om man äter vegetariskt) men jag äter fortfarande en stor och ordentlig lunch. Så i stort äter jag bra och mycket, så som man ska. Men jag vet att jag måste vara försiktig. Nu när vågen börjar peka neråt igen så blir jag väldigt fokuserad på att den ska fortsätta att göra det. Väääldigt lätt att hamna i viktminskningstankar igen.

Sedan jag började med matschemat så hetsäter jag mindre. Jag hetsäter ungefär en gång i veckan. Oftast måndagskvällar av någon anledning (ska undersöka det närmare). Kräkningar försöker jag undvika helt.
En positiv effekt är faktiskt tarmfunktionen (ska bara ta det här snabbt, lovar). Sedan jag började med matschemat är toalettvanorna mycket mer regelbundna och nästan aldrig problematiska. (Så, inget mer toalettprat!)

Jag försöker hålla mina fyra träningsdagar. Trots att det ska vara tre till fyra träningsdagar i veckan så är det fyra sedan chefbehandlaren gav mig grönt kort. Lite varningssignal där eftersom jag blir lite nervös om det blir mindre än fyra. Kanske ska jag avsiktligt se till att det "bara" blir tre den här veckan så jag kan öva på att acceptera det.

Vilket jäkla nervknippe man är. Puh.

Slutligen ett boktips. De flesta av er känner säkert till Sofia Jensfelts "Bulimibibeln". Kanske följde ni hennes blogg? (http://bulimifri.blogg.se/) Om inte, gör det, den är otroligt lärorik. Liksom hennes bok. Den har gett mig mycket inspiration och tro på att det kanske går att bli frisk.

Just nu önskar jag mig en ordentlig hets. Jag kan längta efter en jättehets. Då skulle jag välja semlor. Semlor och lösgodis. Jag blir grinfärdig, så mycket vill jag.

Så. Igår fick jag alltså träffa chefen för den vuxna ätstörningsavdelningen som jag går på. Alltså, jag säger bara... vilken jäkla stjärna. Ser ut som en virrig professor men är så jädra rapp i käften.  På en enda timme lyckades han ge mig mer stöd och självförtoende än vad skitkärringen lyckades med under alla veckor. I bland bara ... funkar det. Jag hoppas hoppas att jag kanske kan få träffa honom istället för att han diagnostiserar vem jag bäst skulle passa på hans avdelning. Jag ska träffa honom nästa vecka igen, då vet jag förhoppningsvis mer.

Han gav för övrigt grönt kort för att träna upp till fyra dagar i veckan om jag ville, bara jag åt som folk, dvs 1) regelbundet, 2) med en bra sammansättning och 3) rätt mängder.
1) Regelbundet vet jag väl inte. Alltså jag äter ju regelbundet på så sätt att jag har ungefär samma avstånd mellan måltiderna varje dag med start med frukost, men jag kliver upp så olika tider så ibland kan middagen bli klockan fyra och ibland sju, beroende på när jag klev upp i morse. Något att jobba på.
2) Sammansättningen kommer att bli bättre ju mer jag tränar på att inte vara vegetarian, det har ju varit väl mycket kolhydrater annars. I går åt jag falukorv och makaroner, herre min jeeeee vad gott det var!
3) Rätt mängder.... Mm, här är det ju tufft alltså. Jag tycker ju att matschemats mängder ibland är absurda. Jag skulle vilja träffa en dietist som bara kunde förklara att summa summarum så blir det lagom. Jag påförde det önskemålet igår men han viftade bort det. Jag ska ta upp det igen till veckan.

Så, jag har lite att jobba med vad det gäller mina fysiologiska anledningar till överätning. Han menade att får man ordning på det tre ovannämnda punkterna så kan man bortse från de fysiologiska anledningarna och istället fokusera på de mentala bitarna, och här kände jag verkligen att han förstod vad jag menade. Jag förklarade om mitt kompensatoriska ätande och jag såg att han tog mig på allvar. Bra! Jag behöver jobba på båda delarna, men jag behöver mer hjälp och stöd vad det gäller de mentala bitarna. Det andra har så tydliga regler att hålla sig till, så det ger sig nog med lite övning.

Jag känner mig peppad och inspirerad för första gången på länge. Jag känner mig otroligt tacksam.

Det är tufft att det svänger så mycket hela tiden. Ena dagen kan kännas riktigt bra och lugn, medan nästa är stormig och misslyckad. Jag käkade "naturligtvis" upp all torkad frukt jag hade kvar igår. Uppblåst och misslyckad. Men inget kräk i alla fall. Känns som jag om och om igen kastar mig tillbaka till ruta ett så fort det börjar kännas lite bättre. Vill jag inte må bra? Vill jag inte bli frisk? Man börjar ju undra...

Igår höll det på att gå snett.
Jag har skurit ner lite i matschemat och följt det nogsamt ett tag, eftersom jag gått upp så mycket. Så nogsamt att när jag gick genom affären igår så kändes allt förbjudet igen. Allt gott skulle få mig att gå upp och: "jag som höll på att gå ner i vikt just nu". Nej nej nej nej. Där kom de där tankarna tillbaka. De tankarna som ger vid handen en perfekt kosthållning och varje litet snedsteg eller misstag leder till förtvivlan = stor risk för hetsätning.
Så, det jag bestämde mig för var att lite försiktigt "sabba" min perfekta vecka genom att äta lite torkad frukt. På så sätt var inte veckan perfekt längre och då behövde jag inte vara lika nervös för att bryta perfektheten (förstår ni?). Det fungerade väldigt bra. Det tog ner mig på jorden igen. Plus att jag överåt inte speciellt. Jag kunde hålla mig till en lagom mängd, jag har till och med kvar en del av det! Men mmmmm vad gott det var. Jag som älskar torkad frukt. Det är ju ett tag sedan jag åt så söta smaker överhuvudtaget.
Mycket gott och mycket bra gjort av mig. Faktiskt.

Idag har jag slängt materialet från Viktväktarna. Jag pallade inte att göra det direkt när jag gick ur vv för att påbörja behandlingen. Men nu, nu har jag slängt det i soporna.
Jag måste helt enkelt sluta banta. For ever. Jag tror nämligen att jag började bli en av de som bara går upp av att banta. Lite, lite mer varje gång. Så det är bara att ta tjuren vid hornen och inse att det här kommer att ta massor med tid, men att det enda sättet att för alltid hitta ett normalläge med vikten är att äta och träna "normalt". Inte att banta ner mig och börja äta normalt när jag har gått ner. När jag bantade och sedan gjorde misstag så triggade det ju dessutom bulimin, att kräkas så fort jag gjort fel.

Inget mer banta. Bara vanlig kosthållning och träning.

Okej. Jag har hämtat mig något nu. Jag tror att de flesta av er kan förstå förskräckelsen när vågen säger fem kilo upp. Fem. Kilo. Upp. Jag väger alltså mer än jag någonsin har gjort förut, och detta inom ramen för behandling av bulimi. Jag blir arg. Arg och ledsen. Och vansinnigt stressad. Jag var bara ett klick från Viktklubb. När det står att jag kan bli av med mina tio överflödskilon innan mars är slut så blir jag lite knäpp. Vem skulle tacka nej till det liksom? Jag tydligen. Jag gjorde det inte. Jag försöker lägga band på mig och invänta tisdagens möte med chefen för avdelningen. Men jag drömmer och längtar efter att jag inte ska se ut så här i sommar.

Igår kväll efter jobbet så gav jag mig ut för att köpa några plagg till min "nya kropp". För första gången var jag tvungen att välja ett par byxor på en avdelning för större kvinnor. Nederlaget var totalt. Men jag var faktiskt lite glad att jag ens kunde hitta ett par byxor som var hyfsat snygga så man får ju vara glad över att de är avdelningarna ens finns på de mer vanliga affärerna. Det var ganska tufft att köpa byxorna. Jga hoppas att det vänder snart och i alla fall stannar upp!!

Dagens ljuspunkt var att jag åt lunch med en av mina vänner från kbt-gruppen för viktnedgång. Med henne kan jag berätta allt allt allt och hon fattar vad jag pratar om. Det kan jag inte göra med någon annan. Det var jätteskönt att få berätta hur otroligt ledsen jag var och att jag känner mig så vilsen inför framtiden. Så tack K. Tack av hela mitt hjärta.

Ikväll ska jag och min kompis J kolla på Let's dance och ta ett glas rött. Jag kan inte kapa allt bara för att jag ser ut så här nu. Jag ser fram emot det och kommer att njuta av det.
Vad i övrigt gäller så äter jag inget godis, snacks eller fikabröd överhuvudtaget. De undatag jag får göra om det behövs är: frön, torkad frukt, popcorn och salta pinnar. Men annars, inget. Jag och en vän har gjort en "deal" som gäller fram till påsk. Jag mår faktiskt mycket bättre när jag inte ens behöver fundera på om jag ska äta eller inte äta, jag "får" ju inte. Då går det faktiskt hur bra som helst - bara jag har lovat henne. Jag slipper fajten med mig själv. Bra att vi gjorde dealen.

Så, nu ska jag gå till jobbet och sedan träna på eftermiddagen innan jag ställer mig och lagar mat till J och mig.
Hoppas ni alla har en skön fredag!

Viktklubb.se säger att jag bara behöver ett tremånaders medlemskap för att gå ner tio kilo.
Lyssna här nu innan ni säger emot: om jag bara fick gå ner det jag har gått upp och samtidigt fortsätter samtalen hos SCÄ. Det kan ju inte bli så fel?
Jag är verkligen jätteldesen över det här. Jag känner inte igen min kropp längre.

Jag har gått upp ytterligare två kilo sedan starten av behandlingen. Vad ska jag ta mig till.

Ibland undrar jag hur mycket andra tänker och tycker om hur man ser ut. Min terapeut sa en gång att "du vet att det finns människor som inte ens reflekterar över om folk de möter är smala eller tjocka va?". Jag vet inte om jag tror på det. Faktiskt. Jag tänker alltid på det. Inte för att jag nödvändigtvis lägger något värde i det, men jag ser det alltid.

Såg att det drar i hop sig och ska bli reunion med gamla gymnasieklassen i sommar. Jag vet inte ens om jag vill gå för jag anar att alla kommer att läga märke till hur mycket större jag är nu, medan de allra flesta andra har hållit formen. Eller? Inte är jag löjlig? Visst lägger folk märke till sånt? Min terapeut kan väl inte gå och ha rätt heller? :)

Allvarligt talat. Det hindrar mig ganska mycket det här - att jag tänker att folk ska tycka att jag gått upp mycket i vikt. Och jag tål det inte. Jag pallar inte att vara "tjock". Så jag kan faktiskt undvika vissa sociala sammanhang bara för att slippa. Jag vill bara går ner i vikt igen och nu får jag inte det. Det är jobbigt, jättejobbigt.

Nästa vecka ska jag träffa chefen för SCÄ för att diskutera "vad jag behöver". Ska det vara så svårt det? Men bra, mycket bra att vi jobbar på att lösa det i ställer för att tvinga mig kvar hos kärringen. Då hade risken varit stor att jag gett upp.
Tills dess kör jag på med mitt ätschema och våndas. Och jag får nog medge, jag fuskar lite här och där. Men vaddå, "bättre nästan rätt än helt fel" som kärringen sa. Nåt lyckades hon ju med i alla fall.

I övrigt känns det kanske som det är på väg att bli lite bättre i lynnet igen. Jag har inte ångest hela tiden längre. Jag tror brytningen kom i helgen.
Ibland funderar jag på kopplingen mellan mina månadscykler och ångesten. Jag hoppas verkligen inte att jag börjar bli en av de kvinnor som inte bara har PMS utan ännu värre, varje månad. En del blir nästan deprimerade. Varje gång.

Skulle vilja gå på Svaroopayoga. Det är en yogaform som är fantastisk för ryggen. Skulle vara så bra för mig nu, men var ska jag hitta pengarna?

Jag är mycket stolt över att jag inte har kräkts sedan i november. En stor del av hjälpen har faktiskt kommit från det här matschemat som jag förbannat så ofta. Visst jag har gått upp tre (!) kilo och jag vill fortfarande förändra schemat, men det har inte bara varit dåligt. Faktiskt.

Det största problemet med schemat anser jag dock är mängderna och strukturen. Jag skulle tro att det här schemat är skapat för de bulimiker som i kombination också svält sig cykliskt. Det har jag aldrig gjort. Jag har alltid ätit bra och nyttig mat på hyfsat regelbundna tider. Klart jag har slarvat då och då och kanske kompenserat för en dålig dag, men i huvudsak så har jag faktiskt ätit bra. Det är inte det som har varit problemet.
Problemet är att jag har ett kompensatoriskt ätbeteende. Jag över-/hetsäter som en reaktion på specifika känslor. De som svälter sig cyklisk har naturligtvis också olika känslor som styr deras ätmönster, jag menar ingenting annat. Men de som svälter sig får också en fysisk reaktion som jag inte har. De är till slut så jävla hungriga helt enkelt, plus att kroppen skriiiiiker efter olika slags näringsämnen så att risken bara blir större och större för att de sopar i sig allt som kommer i deras väg. Just den reaktionen har inte jag efter som jag aldrig svälter (även om jag ibland skulle kunna önska det). Det jag till slut vill komma fram till är ju att matschemat inte tar hand om mina orsaker till hetsätning. Jag behöver inte äta mer, jag behöver äta mindre.
Som det ser ut nu så äter jag mer till mina måltider 6 grr/dag PLUS att jag har mina tillfälliga ätattacker som kommit ur olika slags känslor. Jag äter alltså mer mat, men hetsäter också fortfarande. Suck.
Jag behöver hjälp att ta hand om de känslor som skapar det kompensatoriska ätandet!

En klassisk känsla är ensamhet. Det är min värsta. Isolering. Jag vet att jag behöver träffa mer människor. Träffa mina vänner, som jag ju faktiskt har flera stycken. (Det var för övrigt mitt nyårslöfte: att träffa mina vänner mer.) Jag tror också att mycket skulle förändras om jag träffade någon, även om jag naturligtvis inte tror att en kille skulle lösa alla mina problem. Jag menar bara att jag är medveten om att jag spenderar alldeles för mycket tid ensam.
Jag har också väldigt dåligt självförtroende. Jag behöver verkligen jobba på det.
Jag tycker också att jag inte har ett speciellt bra liv. Jag känner mig otillfredsställd. Jag är inte där jag ska vara. Mitt arbete borde utmana mig mer, jag tjänar alldelels för lite pengar vilket gör att jag inte kan göra de saker jag skulle vilja på  min fritid. Dåligt jobb och dålig fritid.
Känns som att det finns utrymme för förbättringar här...

Jag skulle behöva göra en kartläggning över vilka känslor som triggar ätningen. Ännu tydligare än vad jag har gjort tidigare.

Wow, vad länge sen det är sedan jag skrev!
Jag minns mina dagboksskrivande dagar och att jag oftast, eller enbart, skrev när jag mådde dåligt. Med bloggen verkar det vara lite tvärtom, det är som om jag inte har kraft att trycka ner en enda tangent under de pissiga dagarna.
Så ja, ni har förmodligen räknat ut det - det har varit en riktigt jobbig period. Detta av en hel massa anledningar antar jag, men igångsättandet av behandlingen måste ju toppa listan.
Det värsta är att jag har gått upp tre kilo sedan behandlingen började och min behandlare hjälper mig inte alls. Jag önskar att hon sa saker som att "det är normalt" eller "det här är onormalt, få se vad vi ska göra åt det", hon säger ingenting! Jag har varit i kontakt med chefen och jag ska få byta. Känner mig väldigt otrygg med henne. Alltså, det är ju lite mer komplicerat än vad jag har uttryckt här, jag tycker att personkemin suger och jag känner ingen som helst tillit till varken henne eller processen och det torde väl vara en förutsättning?

Just nu vill jag bara skriva in mig på viktväktarna och springa till gymmet samtidigt! MEN, jag vill faktiskt inte kräkas. Jag har inte kräkts sedan i november! Är inte det fantastiskt? Jag är fet och uppblåst, men jag har i alla fall inte maratonhetsätit eller kräkts och det måste ju vara en seger.
Men som sagt, om jag inte är vansinnigt upptagen med något så tänker jag på hur jag ska gå ner i vikt igen hela tiden. Alltså hela tiden. Det är ju här en bra behandlare borde komma in i bilden. Någon som lugnar ner mig. Jag tänker så mycket på om jag kommer att gå ner mina kilon igen, när får jag börja ha som mål att bli smalare igen? Eller får jag aldrig det mer? Det känns som jag aldrig får svar ordentligt. Bah!

Jag önskar mig en vägledare. Någon som kan hjälpa mig att se det långa perspektivet och hjälpa mig att känna tro på en frisk framtid med en kropp som jag är tillfreds med.