Tillfreds, men lite neurotisk ändå

Puh.
Vad vissa dagar är svåra.
Mitt generella mående är riktigt bra. Min lägsta nivå är så mycket högre än i vintras. Men jädrar vad svårt det kan vara med ätandet. Man vill unna sig nu när man "får" äta. Men hej viktökning. Och så sitter man där och stångas med:
1) Gaaaaaaaaah! Banta! Nu!
2) Ta det lugnt, det här rättar till sig.
3) Jag måste nog se över mina vanor så att jag inte fortsätter att gå upp i vikt
4) Kanske är det bara min vanisnnes-pms?
5) Gaaaaaaaaah! Banta!
6) Eller en till macka kanske?
7) Ta det lugnt, det här rättar till sig.

osv

Någon som känner igen sig?
Ibland känner jag mig som ett flipperspel i huvudet.

Jag är för övrigt rund som en, som en.. jag vet inte. Jag är RUND! Men är märkligt okej med det. Förhoppningsvis ger det sig lite. Jag råkade göra en riktig blunder i veckan nämligen. Samtidigt som jag pratade med en kompis på telefonen så skulle jag ta migräntabletter, men råkar trycka ut och svälja p-piller istället. Inte bra. Har haft pms:en från helvetet och är galet uppsvullen. Har min mens nu så förhoppningsvis balanserar det till sig när den är över.
Klantigt, men lite roligt. Och jag fick ju en urringnig som heter duga.

Är det sommaren?

Jag mår bra och är glad. Har gjort det i många, många dagar nu.
Och i helgen blev jag kysst samtidigt som solen gick upp över stan.

Läget idag.

Puh.
Det går lite bättre igen. Och med bättre menar jag egentligen bara att det är mer stabilt. Tankarna finns där onekligen fortfarande. Det är TUFFT att ha gått upp i vikt av bulimibehandlingen, när allt gått ut på att iiiinte bli tjock. Och nu är jag det. Inte så fasligt. Men lite. Tjock.

Det är bara att harva på med ätschemat och terapin.
Harva harva harva.
Vissa dagar eller veckor, ibland månader, går bra. Och sedan kan det, helt oförklarligt kan det tyckas, dra iväg och bli katastrofalt igen. Eller nej. Fel. Katastrofalt blir det faktiskt inte längre. Jag monsterhetsäter aldrig längre. Men jag överäter. Ibland mycket. Men inte hetsigt längre, och det är en sådan lättnad. Ibland kan jag till och med avbryta en överätning när jag känner att den är på gång. Därför kan det kännas så visset att inte klara av det gången därpå. Men så är det ju. Det går upp och ner och framförallt fram och tillbaka. Men det är lätt att vara klarsynt så här efteråt, eller innan för den delen.

Oh well. Nu ska jag försöka göra lite ordentlig middag här.
Ha en fin helg alla ni!

Tjock-chock

Jag vill banta banta banta banta banta banta banta!
Fuck!
Var är sinnesfriden? Var är självförtroendet?
Hjälp.

RSS 2.0