Sjuttielva steg bakåt
Blaaaa.
Har överätit. I två dagar.
So much för att känna sig friskare än på länge.
Bläää!
Blir så förbannad.
Har överätit. I två dagar.
So much för att känna sig friskare än på länge.
Bläää!
Blir så förbannad.
En till svårighet:
En till svårighet är tröttheten. När jag är (över)trött faller allt samman. Jag orkar inte gå och träna, lägenheten stökas till, jag orkar inte laga ordentlig mat så det blir fil och flingor, och mackor, och sen.... ja ni vet. Allt blir liksom bara skit. Så terapeuten sa: strunta i allt, det är okej att bara krascha ibland, ha det stökigt och var lite oduschad. Men ta hand om maten. Håll dig till dina rutiner. Om du så bara orkar en enda sak, så ta hand om maten.
Det var ett bra tips.
Det var ett bra tips.
Shit vad man får kämpa...
Så här i slutet av min behandling - jag har bara fem gånger kvar - så funderar jag ju mycket på hur framtiden ska se ut. Egentligen hur resten av mitt liv ska se ut, i relation till ätstörningen.
Det som blir min allra största utmaning är att inte kompensationsäta när det det uppstår jobbiga och ledsamma situationer. Jag är expert på att "ta hand" om mig när det känns tufft, med lite mysigt fika och/eller en godispåse. Och det är svårt att ändra på. Även om jag har medvetendegjort beteendet tusen och åter tusen gånger. Jag vill fortfarande äta. Även om jag vet att det inte är äta jag behöver, utan snarare någon att prata med, eller få en kram av.
Men det är som om det nästan gör fysiskt ont att ändra beteendet. Det kräver verkligen massor av viljestyrka, varje gång. Jag tror att jag har tänkt att så fort jag börjar bli frisk så kommer det inte att krävas lika mycket arbete, att det kommer att gå lätt att stå emot. Bull. Shit. Jag lyckas oftare, men det är lika jobbigt. Varje gång dealar jag med mig själv att "just den här gången kan jag väl få slippa vara stark och bara få myyyysa med en massa muffins". Varje gång. Jag resonerar och överlägger med mig själv.
Min terapeut gav mig ett bra tips. Hon ville att jag skulle låta göra en stoppskylt, ni vet en sån åttkantig, röd stoppskylt, som jag skulle använda när det här frenetiska dealandet börjar. Detta för att göra det enklare för mig. När jag väljer att ta fram stoppskylten, kanske ställa den på köksbänken eller liknande - så är beslutet taget. Då är det stopp, och det är inte förhandlingsbart. Det blir inget överätande idag.
Det funkar bra faktiskt, men det gäller att ha respekt för skylten och i slutänden sig själv. När beslutet är taget, det är stopp, så har jag inte längre ätandet som alternativ för att göra en jobbig situaton bättre utan tvingas i stället att göra det jag egentligen behöver. Det är bra. Det är jättebra. Men det krävs övning. Vägvalet till ätandet är så väl inkörd att jag får gå med machete för att ta mig fram till det andra valet, men någon gång ska väl det också bli intrampat. Någon gång.
Det som blir min allra största utmaning är att inte kompensationsäta när det det uppstår jobbiga och ledsamma situationer. Jag är expert på att "ta hand" om mig när det känns tufft, med lite mysigt fika och/eller en godispåse. Och det är svårt att ändra på. Även om jag har medvetendegjort beteendet tusen och åter tusen gånger. Jag vill fortfarande äta. Även om jag vet att det inte är äta jag behöver, utan snarare någon att prata med, eller få en kram av.
Men det är som om det nästan gör fysiskt ont att ändra beteendet. Det kräver verkligen massor av viljestyrka, varje gång. Jag tror att jag har tänkt att så fort jag börjar bli frisk så kommer det inte att krävas lika mycket arbete, att det kommer att gå lätt att stå emot. Bull. Shit. Jag lyckas oftare, men det är lika jobbigt. Varje gång dealar jag med mig själv att "just den här gången kan jag väl få slippa vara stark och bara få myyyysa med en massa muffins". Varje gång. Jag resonerar och överlägger med mig själv.
Min terapeut gav mig ett bra tips. Hon ville att jag skulle låta göra en stoppskylt, ni vet en sån åttkantig, röd stoppskylt, som jag skulle använda när det här frenetiska dealandet börjar. Detta för att göra det enklare för mig. När jag väljer att ta fram stoppskylten, kanske ställa den på köksbänken eller liknande - så är beslutet taget. Då är det stopp, och det är inte förhandlingsbart. Det blir inget överätande idag.
Det funkar bra faktiskt, men det gäller att ha respekt för skylten och i slutänden sig själv. När beslutet är taget, det är stopp, så har jag inte längre ätandet som alternativ för att göra en jobbig situaton bättre utan tvingas i stället att göra det jag egentligen behöver. Det är bra. Det är jättebra. Men det krävs övning. Vägvalet till ätandet är så väl inkörd att jag får gå med machete för att ta mig fram till det andra valet, men någon gång ska väl det också bli intrampat. Någon gång.
Gott Nytt År!
Hej allihopa och gott nytt år!
Jag hoppas innerligt att julen har varit hanterbar och att nyåret var roligt/mysigt/trevligt.
Min jul gick faktiskt bättre än väntat och det kändes häftigt att få ett så tydligt kvitto på att saker och ting förändras (förbättras). Jag hade satt upp en regel för mig själv inför själva julen men också alla glöggpartyn och fikan innan: jag fick alltid ta fem saker. Fem, men inte mer. Fem pepparkakor kanske. Eller fem olika praliner. Eller en bulle, fyra kakor, och en pralin. Ja ni förstår. Och det gick jättebra.
Jag förstod ju att helförbjuda eller att "bara ta en" aldrig skulle funka. Fem är ju verkligen inte lite ur någon slags viktsynpunkt och ibland var det ju upp till tre fikatillfällen på en dag. Men, det är ju såhär jag är. Och jag tror att en viktig del i tillfrisknandet för mig har varit att acceptera mig. Jag kommer alltid att tycka om sötsaker, och jag kommer alltid att falla för dem. Lösningen var att hitta en väg för tillåtelse, som inte rann över till att bli överätning/hetsätning.
Så, denna jul valde jag denna lösning och jag vägde faktiskt två hekto mindre när helgerna var över.
Mötet med mamma över julen var lång ifrån okomplicerat. Men det måste jag också acceptera: det kommer aldrig att vara enkelt. Men det gick bättre än vad det gått förut, därför att jag hade en helt annan medvetenhet om hur jag själv reagerade på hur hon är.
Lärdom och acceptans, det blev ju ett väldigt hurtfriskt inlägg det här. Jag är bara så lättad och stolt över att jag lyckades hantera det absoluta eldprovet: julen. Och för er som det inte gick lika ba för: nu är det ett helt år kvar till nästa gång. Tänk vad man hinner lära sig på ett helt år.
En jättekram till er allihopa!
Jag hoppas innerligt att julen har varit hanterbar och att nyåret var roligt/mysigt/trevligt.
Min jul gick faktiskt bättre än väntat och det kändes häftigt att få ett så tydligt kvitto på att saker och ting förändras (förbättras). Jag hade satt upp en regel för mig själv inför själva julen men också alla glöggpartyn och fikan innan: jag fick alltid ta fem saker. Fem, men inte mer. Fem pepparkakor kanske. Eller fem olika praliner. Eller en bulle, fyra kakor, och en pralin. Ja ni förstår. Och det gick jättebra.
Jag förstod ju att helförbjuda eller att "bara ta en" aldrig skulle funka. Fem är ju verkligen inte lite ur någon slags viktsynpunkt och ibland var det ju upp till tre fikatillfällen på en dag. Men, det är ju såhär jag är. Och jag tror att en viktig del i tillfrisknandet för mig har varit att acceptera mig. Jag kommer alltid att tycka om sötsaker, och jag kommer alltid att falla för dem. Lösningen var att hitta en väg för tillåtelse, som inte rann över till att bli överätning/hetsätning.
Så, denna jul valde jag denna lösning och jag vägde faktiskt två hekto mindre när helgerna var över.
Mötet med mamma över julen var lång ifrån okomplicerat. Men det måste jag också acceptera: det kommer aldrig att vara enkelt. Men det gick bättre än vad det gått förut, därför att jag hade en helt annan medvetenhet om hur jag själv reagerade på hur hon är.
Lärdom och acceptans, det blev ju ett väldigt hurtfriskt inlägg det här. Jag är bara så lättad och stolt över att jag lyckades hantera det absoluta eldprovet: julen. Och för er som det inte gick lika ba för: nu är det ett helt år kvar till nästa gång. Tänk vad man hinner lära sig på ett helt år.
En jättekram till er allihopa!
