Sorgearbete
Genomgår just nu en väldigt turbulent och ansträngande tid i terapin. Jag känner att jag börjar bygga upp ett förtroende till terapeuten, och det märks. Jag våga öppna upp. Och där innanför var ett öppet sår. Och en enorm sorg som behöver få läka.
Jag tar hand om mig så gott jag kan. När terapin och tankarna är som allra värst så har jag inte lyckats hålla mig utan ramlat tillbaka i gamla mönster med överätningar. Men jag försöker vara snäll mot mig. Så snäll som andra kanske inte har varit - och som har lett mig dit jag är i dag. Så jag försöker ta hand om mig.
En överätning hit och dit liksom. Okej, snarare fem överätningar. Men ändå. Jag är på väg. Och har inte kräks sedan i november.
Ni hörde väl om Emil Forselius.... Han var min granne. Jag såg honom varje dag. Vi pratade inte på det sättet, men vi såg in i varandras lägenheter och jag såg honom varje dag. Även om jag inte hade en relation med honom, så hade jag en relation till honom. Han och hans nyfödda son som bara är tre månader. Och så hände det här. Jag såg honom timmar innan det hände. Det tog i mig. Att veta att jag var hemma när han var bara meter i från mig. Och dog. Han låg där och dog. Hur kändes det inuti honom när han kände att döden var enda lösningen? Trots en nyfödd pojke. Jag hoppas han vilar i frid. Men jag undrar. Om en en rastlös och olycklig själ blir lyckligare bara för att den inte längre har en kropp. Jag hoppas det. Jag hoppas han mår bra. Men jag önskar att han hade stannat hos sin son. Och gjort den till en lycklig tid.
Det är svårt att gå in i rummet som vätter mot hans och se de neddragna persiennerna.
Ta hand om er. Älska er och skapa det liv ni önskar er. Ni kan få allt ni vill ha. Du är huvudpersonen i filmen om ditt liv, du är inte en biroll i någon annans.
Jag tar hand om mig så gott jag kan. När terapin och tankarna är som allra värst så har jag inte lyckats hålla mig utan ramlat tillbaka i gamla mönster med överätningar. Men jag försöker vara snäll mot mig. Så snäll som andra kanske inte har varit - och som har lett mig dit jag är i dag. Så jag försöker ta hand om mig.
En överätning hit och dit liksom. Okej, snarare fem överätningar. Men ändå. Jag är på väg. Och har inte kräks sedan i november.
Ni hörde väl om Emil Forselius.... Han var min granne. Jag såg honom varje dag. Vi pratade inte på det sättet, men vi såg in i varandras lägenheter och jag såg honom varje dag. Även om jag inte hade en relation med honom, så hade jag en relation till honom. Han och hans nyfödda son som bara är tre månader. Och så hände det här. Jag såg honom timmar innan det hände. Det tog i mig. Att veta att jag var hemma när han var bara meter i från mig. Och dog. Han låg där och dog. Hur kändes det inuti honom när han kände att döden var enda lösningen? Trots en nyfödd pojke. Jag hoppas han vilar i frid. Men jag undrar. Om en en rastlös och olycklig själ blir lyckligare bara för att den inte längre har en kropp. Jag hoppas det. Jag hoppas han mår bra. Men jag önskar att han hade stannat hos sin son. Och gjort den till en lycklig tid.
Det är svårt att gå in i rummet som vätter mot hans och se de neddragna persiennerna.
Ta hand om er. Älska er och skapa det liv ni önskar er. Ni kan få allt ni vill ha. Du är huvudpersonen i filmen om ditt liv, du är inte en biroll i någon annans.
