Ser några nya mönster
Semestern gick faktiskt riktigt bra. Jag fick tillbaka nåt kilo, men det är helt okej. Jag åt bra, vanlig mat. Och kanske nåt glas vin. Eller två. Eller sju. Sånt som händer. Jag gillar att festa helt enkelt. På rätt sätt. Och är man intresserad av att hålla vikten så gör det stor skillnad att kolka vin istället för öl.
En av mina manliga vänner som nyss upptäckt rosévinet menade att han inte alls gått upp nåt på semestern i år och att det berodde på att han inte drack någon öl utan hade valt vin istället.
Över lag har det alltså gått ganska bra. Några schyssta ramar (viktklubben) gör att det är lättare att hålla mig på banan. Dvs något extern som säger till när det börjar bli nog med ätandet, istället för att jag själv ska famla runt och tänka att det här är nog lagom mycket, eller? Jag håller mig inte till min kalorigräns varje dag, men jag kan välja att hålla mig till vad som är normalintag, istället för dietintag. Vilket inte gör att jag går ner i vikt speciellt mycket eller snabbt, men det är okej. Det får ta tid.
Något som fick mig att tappa fokus var emellertid att jag blev sjuk. Jag har inte tänkt på det förut, men nu när jag är så uppmärksam på mönster och tecken så märkte jag att sjukdom (i det här fallet en fruktansvärd förkylning med feber) var en trigger. Det var som om jag ville att något skulle tränga igenom feberdimman, liksom spräcka hål på ballongen. En riktigt kall glass, eller salta och söta godisar. Till en början gick det bra, jag åt lite här, lite där - men dag fyra in i sjukveckan gick det på tok när jag struntade i viktklubben. Två, tre dagar av överätande (fast inte så hetsigt) gjorde knappast att jag kände mig friskare. Att jag sedan bara var hemma och saknade input/stimulans gjorde att jag ännu mer sökte mig till smakens tillfredsställelse. En gång på gränsen till att jag ville kräkas. Då tog jag mig en funderare.
Jag ringde en kompis och upprättade ett gammaldags godislöfte för en månad framöver. Jag behövde ta makten över situationen så att det inte bara fortsatte och fortsatte. Till saken hör att jag aldrig - aldrig - skulle bryta ett löfte till henne. Det spelar ingen roll att hon är trettio mil bort och inte kan se mig.
Nu, några dagar senare känns det mycket bättre. Kroppen får dessutom läka ifred utan att behöva ta hand om stora mängder socker, fett och tillsatser.
Så det går framåt. Jag kan häva situationer som är på väg åt skogen. Bakslag, fine. Men ändå. Jag studsar upp fortare nu och tar det inte lika hårt. Jag blir inte lika besviken längre och kan därmed fortsätta där jag var snabbare. Jag har insett att jag förmodligen mer eller mindre alltid kommer att behöva referensramar att förhålla mig till vad det gäller kosten. Att jag förmodligen aldrig kan ha ett fritt och avslappnat förhållande till mat, jag kommer att aldrig att "äta vad jag känner för" helt och hållet. Men det är faktiskt okej.
En av mina manliga vänner som nyss upptäckt rosévinet menade att han inte alls gått upp nåt på semestern i år och att det berodde på att han inte drack någon öl utan hade valt vin istället.
Över lag har det alltså gått ganska bra. Några schyssta ramar (viktklubben) gör att det är lättare att hålla mig på banan. Dvs något extern som säger till när det börjar bli nog med ätandet, istället för att jag själv ska famla runt och tänka att det här är nog lagom mycket, eller? Jag håller mig inte till min kalorigräns varje dag, men jag kan välja att hålla mig till vad som är normalintag, istället för dietintag. Vilket inte gör att jag går ner i vikt speciellt mycket eller snabbt, men det är okej. Det får ta tid.
Något som fick mig att tappa fokus var emellertid att jag blev sjuk. Jag har inte tänkt på det förut, men nu när jag är så uppmärksam på mönster och tecken så märkte jag att sjukdom (i det här fallet en fruktansvärd förkylning med feber) var en trigger. Det var som om jag ville att något skulle tränga igenom feberdimman, liksom spräcka hål på ballongen. En riktigt kall glass, eller salta och söta godisar. Till en början gick det bra, jag åt lite här, lite där - men dag fyra in i sjukveckan gick det på tok när jag struntade i viktklubben. Två, tre dagar av överätande (fast inte så hetsigt) gjorde knappast att jag kände mig friskare. Att jag sedan bara var hemma och saknade input/stimulans gjorde att jag ännu mer sökte mig till smakens tillfredsställelse. En gång på gränsen till att jag ville kräkas. Då tog jag mig en funderare.
Jag ringde en kompis och upprättade ett gammaldags godislöfte för en månad framöver. Jag behövde ta makten över situationen så att det inte bara fortsatte och fortsatte. Till saken hör att jag aldrig - aldrig - skulle bryta ett löfte till henne. Det spelar ingen roll att hon är trettio mil bort och inte kan se mig.
Nu, några dagar senare känns det mycket bättre. Kroppen får dessutom läka ifred utan att behöva ta hand om stora mängder socker, fett och tillsatser.
Så det går framåt. Jag kan häva situationer som är på väg åt skogen. Bakslag, fine. Men ändå. Jag studsar upp fortare nu och tar det inte lika hårt. Jag blir inte lika besviken längre och kan därmed fortsätta där jag var snabbare. Jag har insett att jag förmodligen mer eller mindre alltid kommer att behöva referensramar att förhålla mig till vad det gäller kosten. Att jag förmodligen aldrig kan ha ett fritt och avslappnat förhållande till mat, jag kommer att aldrig att "äta vad jag känner för" helt och hållet. Men det är faktiskt okej.
