Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Det går väldigt bra just nu. Och jag mår bra. Man skulle tro att måendet är en förutsättning för att hålla ätvanorna i schack, men det är lite hönan eller ägget. Att jag lyckas hålla goda matvanor gör att jag mår ännu bättre. Och när jag mår ännu bättre är det enklare att äta "som man ska" och försöka komma på vad man egentlien behöver när man är så sugen på den där satsen med chokladbollssmet.

Jag tror att nyckeln har legat i att förebygga ätandesituationer. Har jag känt minsta lilla oro inför att sitta hemma ensam så har jag faktiskt sett till att åka iväg någonstans eller få dit sällskap. Det har i sin tur gjort att jag sökt upp sällskap med andra mycket mer än jag är van vid. Och till min förvåning är folk glada över att se mig. De tycker att det är trevligt, och jag har trevligt. Självkänslan lugnar sig och stärks sakta. Och en starkare självkänsla är det jag behöver arbeta med allra mest.

Det känns lite divigt att skriva om hur bra allting går och vilka framgångar jag röner, när jag vet hur många som läser som har det jättejobbigt. Men någonstans tänker jag att man vill ju se andras framgångar också, för att förstå att "kan hon så kan jag". Att få tips och inspiration. Samtidigt så vet jag ju att tillfrisknandet inte går på räls. Det kommer ju episoder som är jobbiga igen, förmodligen. Och då kan det vara skönt även för mig själv att se att man tar sig upp varje gång. Även om det känns totalt hopplöst - för det gör det.

Jag vill också tipsa om naturpreparatet "ArcticRoot" som är gjort på rosenrot. Jag upplever att jag fick mer kraft och glädje. Och det behöver man ju speciellt nu. Och IGEN vil jag tipsa om Sofia Jenfelts bok "Bulimibibeln". Vilken kraftkälla den är! Den får mig att vara mer förlåtande mot mig själv.

---

För övrigt ligger jag hemma och är sjuk. En situation som skrämmer mig lite eftersom jag är så inaktiv och dessutom ensam. Men jag försöker aktivera mig i den mån det är möjligt. Jag har lagt in alla mina filmer i en databas så att jag snabbt kan se t ex vilka filmer jag inte har sett, eller vilka filmer jag har att välja mellan om jag vill se en romantisk komedi (varje gång) eller till vem jag har lånat ut vilken film. Klämmigt.
Jag läser dessutom en riktigt bra bok som heter "The Magicians" av Lev Grossman. Äntligen en bok där jag bara längtar efter att lägga mig och läsa. Det var längesen det var så.

Och på måndag är det fjärde dagen på det nya jobbet Det har verkligen gjort underverk för mig. Det är fantastiskt att kickstarta veckan på det sättet.
Fan det är bra nu, Riktigt bra. Febern till trots.

Jag skickar en jättestor kram till er alla som inte har det riktigt lika bra just nu. Det är inte många dagar sedan jag var där själv.

Vilken lättnad. Vanligtvis ställer jag mig bara på vågen på torsdagar, men nu kände jag mig nödgad att kontrollera om min plötsliga viktökning var vatten eller om den var beständig. I morse såg jag nämligen inte rödgråten/nockad ut i ansiktet så jag tänkte att vattnet kanske hade "sjunkit undan". Mycket riktigt. Ett kilo ner från i går. Så skönt, så väldigt väldigt skönt.

Jag tänker ändå att jag lite lite ska skära i matsedeln. Inte alls mycket, utan bara lite sådär i kanten, såsom att byta pålägg till något magrare och kanske en macka istf två, men fortfarande äta mina sex mål om dagen som jag blivit intruerad till att göra. Välja lite nyttigare där det går och kanske minska marginellt på portionerna. Bara lite här och där som till slut ger något. Och fortsätta med mina tre-fyra träningspass i veckan. Nu ska jag äntligen ta tag i att köpa nya träningsskor så jag kan delta i motionspass istället för att bara gå i gymmet och dra i vikter och stå på cross-trainern. Pass är ju skitkul.
Så småningom ska jag ju få träffa dietisten på SCÄ och tills dess så gör jag så att jag känner mig så trygg som möjligt, utan att gå in på någon diet. Jag ska ju inte göra så mer.

I helgen har jag ett riktigt lyxproblem. Jag är bjuden på tre fester på samma kväll och vet inte alls hur jag ska vrida och vända mig. Det enda jag vet är att jag inte har råd att lägga ut en massa pengar och jag vill inte inte inte dricka en massa. Förra helgens sjöslag har verkligen lämnat mig i ett tillstånd av den klassiska jag-ska-aldrig-mer-dricka-sjukan. Fyfan. Förra helgen var riktigt illa, men så var jag i ordentlig oblanas också. Shit, det var inte bra dagar. Men så kom måndagen och mitt nya jobb och bara vände allt. Och på måndag ska jag dit igen. Jippie!

Andra mötet med psykiatrikern. Trots att vi bara är i början där man mest kartlägger underlaget (mig) så känner jag mig helt matt och vill mest däcka.
Jag hoppas mycket på det här och jag har en ganska bra känsla. Idag pratade vi om att jag skulle få träffa en dietist eftersom jag är så orolig över mitt ätande och vikten (duh!) så att jag och psykiatrikern kan fokusera på de bakomliggande problemen. För även om ätstörningen är ett symptom på ett större problem så har det ju efter alla år också blivit ett problem i sig. Förhållandet till maten och kroppen är helt vridet och jag behöver bli uppvriden av någon som kan något.
Gud vad trött jag är på det här.

Vägde mig idag. Över 80 igen, med ganska bred marginal: 81,2! Gårdagens självställda fråga börjar fasen luta åt "svar:nej" alltså. Fifan. Vad hände? Stressen virvlar omedelbart iväg. Nej jag har inte skött mig exemplariskt, men upp 1,4 sedan en vecka? Jag hoppas hoppas att det är någon konstig ansamling i kroppen, jag vaknade nämligen och såg ut som om jag gått en boxningsmatch. Ögonen är helt sjukt svullna. Samtidigt som måttet runt höften är lite lite mindre än förra veckan. Inte midjan dock. Den var upp ordentligt. Måste prata med behandlaren, ska dit idag.
Nu: träna. Jag skulle ha tränat ändå nu på morgonen, men det känns lite extra skönt att röra på sig när man får sådana sifffror på vågen. Bah!

Undrar om jag någonsin kommer att vara smal. Och nu menar jag faktiskt inte: buuuäääh, jag kommer aldri aldri aldri å bli smaaaal. Utan jag undrar faktiskt. Om jag ska acceptera att jag ser ut, och kommer att se ut, såhär. Eller om jag någon gång kommer att vara smal igen.
Man undrar ju.

Shit vilken bra dag jag hade igår! Jag hade första dagen på nya jobbet. Jag har inte bytt jobb helt, men en dag i veckan ska jag vara på mitt andra, nya jobb. Mitt vanliga jobb är bara 75% så det kommer att bli perfekt. Det var så underbart att få jobba med text igen. Jag som i tio år jobbat med böcker och text på något sätt har de senaste tre åren jobbat med ljud och tycker att det är fantastiskt att jag nu kan kombinera de tu. Det var riktigt roligt att få lära sig nya saker och få känna sig lite duktig när man klarade av dem. Det var också väldigt roligt att vistas bland nya människor. Jag har visserligen träffat alla på ett eller annat sätt tidigare, men det är ju ändå nytt. Bara det att få jobba med en massa tjejer istället för det jag är van vid - en studio full med grabbar. Kul!
Och inte helt oväntat: jag hade inget behov, inte ens en vilja att äta saker. Det är som jag alltid misstänkt och egentligen vetat. Jag behöver en meningsfullare vardag --> Jag behöver göra saker istället för att äta saker! Jag var så  full av intryck och tillfredsställelse igår att jag blev fylld av energi istället för tömd. Jag tvättade, dammsög och tog promenad. Härligt, så härligt. För att inte tala om vad det gjorde med mitt humör...

I lördags var jag på fest. På festen fanns det en assnygg tjej. Det som var så "kul" var att hon hade rätt många extra kilon. Inte så att hon var fet, men hon kan nog räknas som överviktig eller åtminstone rejält kurvig. Hon och jag hade tagit sällskap dit och på vägen hade hon skämtat om något i stil med "jamen det gör inget, jag och min bulimi kräks upp det sen, ha ha, jag skojade bara". Jag tog ju inte illa upp, men det fick mig att undra om det låg något annat bakom. Av en slump gick vi på toaletten samtidigt lite senare under kvällen och jag kunde inte låta bli att fråga. Mycket rikitigt. Visst hade hon det jättetungt. Inte att hon hade fullt utslagen bulimi, men en rätt så kraftig hetsätningsstörning vad det verkade som. Hon! Som var festens medelpunkt! Och den allra snyggaste! Jag blir så förvånad, och samtidigt inte. För visst är det väl ändå ofta så? Att de som är sjuka har världens fasad. För hon var minst lika förvånad över att jag hade diagnos. Så kan det vara. Så vi spenderade resten av toalettbesöket med att förklara för den andra hur fantastisk den andre är och läcker och rolig och häftig och avundsvärd. Ja, förutom sjukdomen då. Väldigt konstig kväll, men jag tror jag fann en vän där. Kan kanske vara skönt att ha någon att snacka med om sånt här. Någon som vet på riktigt. Vilka dubbelliv vi lever.

Ida, tack för din kommentar. Det stärker mig mer än du anar. Och ibland är det så, det är inte bara psykolog-snack som hjälper, utan också ibland en okänd medmänniska som helt enkelt bryr sig tillräckligt för att skriva några rader. Så tack. Tack alla ni som skriver. Jag blir så glad. Man är verkligen så himla liten ibland och några rader kan göra en så glad.

Nya behandlaren verkar helt okej. Det är ju lite svårt att veta efter bara en enda gång, men det är långt mycket bättre än min första. Hen ogillade jag verkligen instinktivt. Så kan det vara ibland.

Idag känner jag mig lite piggare. Jag är ganska nedstämd nuförtiden och igår blev det nästan lite obehagligt. Jag har liksom tappat ... lusten. Till allt. Allt känns riktigt meningslöst, inklusive jag själv. Inte för att jag går i tankar om att avsluta allt, men jag kan bara inte se meningen med att fortsätta ibland. Vad är det som jag har att se fram emot? Vad är det som ska "bli så bra" när jag är frisk egentligen? Dessutom blev den bruna hårfärgen röd så igår var en riktig riktig pissdag. Idag, lite bättre, trots premenstruell till tusan.

I eftermiddag träffar jag nya behandlaren. Hon gav ett mycket gott intryck över telefonen.

Läste häromdagen i en bok om hetsätning. Ett kapitel hamnade om orsakerna till beteendet. De skiljde på varför det började och varför det fortsätter, och att det faktiskt kan ha väldigt olika orsaker.

Min bulimi började inte för att jag tyckte att jag var tjock. Jag insjuknade andra året i gymnasiet. Jag hade min första riktiga kille och gick i en gymnasieklass där jag äntligen "var med". Jag har en historia av att hamna utanför annars, inte varit direkt "utsatt" på något sätt, men ofta utanför. Här ingick jag äntligen. När så förhållandet tog slut när jag var sexton så innebar det slutet på den perioden och en start på ett nytt utanförskap. Jag var ledsen och uppriven efter uppbrottet och hade sorgen inuti, jag blev ganska inbunden och ... utanför. Jag gick i en ekonomiklass och de flesta hade märkeskläder och det yttre var otroligt viktigt. Jag var ganska alternativ, lite udda. Men så länge jag var i förhållandet med en av mina klasskamrater var jag ändå med. Min frustration dels över min hjärtesorrg men också över att vara utanför igen rev och slet inuti. Och det var här kräkningarna kom in. Att kräkas så det slet i halsen var en ventil. När jag ser tillbaka på situationen tänker jag att jag lika gärna kunde ha blivit en sån tjej som skär sig. Det var bara ett alternativ till att ställa mig bland alla och skriiiiika skrika skrika livet ur mig. Jag ville bara vara med, samtidigt som jag ville be alla dra åt helvete.

Så småningom insåg jag "fördelarna" med att kräkas. Det första minne jag har av hetsätning i kombination med kräkning måste ha varit samma år. Jag sitter på min säng i mitt rum med två chipspåsar och jag sitter som hypnotiserad och molar i mig en och en halv påse innan jag går på toa och spyr. Lite nöjd med mig själv för att jag kommit på något så praktiskt. Äta hur mycket jag ville utan att bli tjock (då visste jag ju inte att kroppen hinner ta upp hälften ändå). Så till slut fanns ändå viktaspekten där. En tjej i klassen var väldigt tydlig med att jag hade gått upp en massa i vikt under tiden i mitt förhållande. Du kan ju inte ens knäppa byxorna längre, menade hon (det yttre igen då...). Jag tror jag gick upp nästan tjugo kilo det året. Så det är klart att kräkandet till slut gick från att bara vara en psykologisk ventil, till en bantningsmetod.
Efter det har jag i princip aldrig varit nöjd med min kropp. Det har varit en ständig kamp. Under korta perioder har jag varit smal. De perioder när jag skitit i allt. Ätit regelbundet, men vad fan jag ville. Jag tränade inte ens. Det är längesen nu.

Idag fungerar kräkningarna och hetsätningarna ungefär likadant. Fast det är inte kräkningarna som är ventilen, utan ätandet. För att dämpa smärtan så äter jag. Och kräkningarna är bantningsmetoden (... och straffet). Sedan mitt andra riktigt stora förhållande tog slut för snart tre år sedan har jag sakta gått upp och gått upp, för att förhoppningsvis nå min kulmen här under behandlingen när jag för första gången i mitt liv hamnade över åttio kilo.

Jag fattar ju vad jag måste göra. Och det är ganska många saker. Jag behöver stärka självkänslan. Skapa ett normalt förhållande till mat och ätande. Acceptera min kropp. Hitta saker i mitt liv som känns viktiga (göra saker i stället för att äta saker;) ). Ibland känns det bara ... för mycket.

I julas hade jag en biljett till det lokala utestället för återvändarkvällen på juldagen. Jag pallade inte att gå. Jag pallade inte att träffa mina gamla klasskamrater. I mitt huvud var jag bara tjock och utanför. Vad skulle hända om jag träffade tjejen som så ovänligt påpekade att jag inte kunde knäppa mina byxor? De byxorna skulle jag inte få över låren idag. Istället stod jag och bölade i köket och stannade hemma. Exakt så patetiskt var det. Så ledsen och osäker är jag.

Jag vill bara hitta det där lilla fröet i min självkänsla som borde finnas någonstans. Jag tycker ju uppenbarligen att jag är tillräckligt mycket värd att få behandling, att bli frisk, så någonstans tycker jag ju ändå att jag är värd att vara lycklig.

Det blir en tuff resa framöver och det kan vara svårt att se att jag har en bit bakom mig, att jag redan skulle ha gått en bit på vägen. Det känns så oerhört långt kvar. Vissa dagar känner jag mig omätligt stark och redo att ta mig an alla hinder som må komma i min väg. Andra dagar kan jag vara så otroligt ynklig. Jag hoppas hoppas verkligen att min nya behandlare kan hjälpa mig. Annars blir det till att lita till mig själv, i vanlig ordning. Men jag hoppas att jag kan få göra det här tillsammans med någon. Ensamhet är svårt för mig, som ni nu säkert förstår varför.

Oh well. Jag påminner mig om att jag är vuxen nu och har, inte bara makten, utan också ansvaret över mitt liv. Mitt liv blir det jag vill att det ska vara. Därför ska jag bli frisk. Frisk och lycklig. Så det så!

Tack för att ni skriver och kommenterar här och var. Det betyder massor och jag blir lite peppad. Tack.