Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Godmorgon och välkommen till en synnerligen grå novemberdag. Men med lite kanel på gröten och kardemumma i kaffet kännes det i alla fall lite mysigare. Vågen var vänlig och det känns som om humöret fortfarande också är lika vänligt. Jag är pigg, vaknade innan klockan. Säga vad man vill om dieter, men oj oj oj vad jag mår mycket bättre när jag har hållit mig till viktväktarna några dagar. Svullnaderna går ner, humöret är jämnare och jag slipper vara vrålhungrig eller proppmätt. När behandlingen går igång så slutar jag med vv, men räknar med att människorna på SCÄ plockar upp mig, både matvanemässigt och mentalt.

Har funderat lite över mitt minikalas i helgen. Vad ska jag bjuda på? Det blir bara något litet eftersom jag har sjukt dåligt med kontanter efter mina höstresor. Tänkte mig någon slags vinbål i stället för spritbål till att börja med. Kanske något sött vitt vin med frukt och bubbel? Sedan tänkte jag också göra små antipasti att bjuda på. Små kex med pesto och oliver / fetaost- och avokadoröra och soltorkade tomater. Mm, det blir nog gott. Inget man måste äta med bestick.
Men något sött också. Antingen blir det en enkel skål med lösgodis eller så kanske jag bakar något? Bakat är mysigare, men jäklar vad smuligt det kommer att bli överallt. Om man inte gör riktigt kladdig kladdkaka förstås :)
Note to self: kom ihåg att kolla om jobbet har plastglas och papptallrikar kvar sedan festen.

Det jag bävar lite för är det som eventuellt finns kvar när jag kommer hem på natten. Jag har funderat på om jag kanske genast ska gå ut med allt till soptunnorna. Det är lika bra, ut med det! Förebygg överätning. Hemma kan jag ju inte ha det, det kommer att stirra på mig och vilja bli uppätet och gud vet att jag inte är svårövertalad att äta äta äta äta. Speciellt när jag har gått ner lite i vikt.

Det är som om jag skulle ha en mental spärr mot att bli smal. Efter att jag har gått ner i vikt så hetsäter jag ALLTID. Och det handlar inte om att jag har haft en period av svält, för så gör jag inte. Jag kanske har haft en period med justerad diet, men jag svälter aldrig. Så det är inte det att kroppen skriker efter kompenserande kalorier som man kanske skulle kunna tro. Nej, ibland undrar jag vad det är jag skyddar mig emot med min övervikt: Vad är det som kommer att komma fram den dagen jag inte längre slåss mot min kropp?
Jag tänker såhär: Eftersom jag alltid äter mycket när jag fått bekräftat att jag gått ner i vikt, så finns det ju en omedveten vilja att inte gå ner i vikt. Jag är så upptagen hela dagarna med att tänka och fundera på hur jag kan gå ner i vikt, ser jag tjock ut, hur tycker andra att jag ser ut, passar jag i den här, kan jag verkligen ha sådana här kläder när jag inte är smal, hur mycket ska jag träna, hur mycket ska jag äta osv osv osv osv.
Jag bara undrar: Den dagen jag inte längre är överviktig och inte längre tänker på sånt här, vad är det som plötsligt får utrymme att tänkas på då? Det måste vara något ritkigt jobbigt eftersom jag kämpar så för att stanna där jag är.
Tåls att funderas på. Och jag har kommit fram till att då har jag plötsligt tid att ta tag i mitt "riktiga" liv - när jag inte längre måste dieta, träna och obsessa så kan jag ju plötsligt lägga min energi på att söka ett bättre jobb, träffa en vettig kille, jobba på mina familjerelationer. Sånt som faktiskt är viktigt på riktigt. När man obsessar om utseende och vikt så tycker jag att man lever i någon slags pseudo-värld. Man är liksom inte riktigt med i den riktiga världen, lever inte sitt riktiga liv.
Kom igen nu, jag vill fan leva ett riktigt liv. Det måste ju handla om mer än sånt här?

På lördag ska jag har riktigt roligt tillsammans med mina vänner och för tillfället så skiter jag i flört och ragg och killar, nu vill jag ha riktigt kul med mina kompisar!

Nuså, nu är det dags att gå och jobba. Vilken sovmorgon jag fick :)