Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Shit vilken bra dag jag hade igår! Jag hade första dagen på nya jobbet. Jag har inte bytt jobb helt, men en dag i veckan ska jag vara på mitt andra, nya jobb. Mitt vanliga jobb är bara 75% så det kommer att bli perfekt. Det var så underbart att få jobba med text igen. Jag som i tio år jobbat med böcker och text på något sätt har de senaste tre åren jobbat med ljud och tycker att det är fantastiskt att jag nu kan kombinera de tu. Det var riktigt roligt att få lära sig nya saker och få känna sig lite duktig när man klarade av dem. Det var också väldigt roligt att vistas bland nya människor. Jag har visserligen träffat alla på ett eller annat sätt tidigare, men det är ju ändå nytt. Bara det att få jobba med en massa tjejer istället för det jag är van vid - en studio full med grabbar. Kul!
Och inte helt oväntat: jag hade inget behov, inte ens en vilja att äta saker. Det är som jag alltid misstänkt och egentligen vetat. Jag behöver en meningsfullare vardag --> Jag behöver göra saker istället för att äta saker! Jag var så  full av intryck och tillfredsställelse igår att jag blev fylld av energi istället för tömd. Jag tvättade, dammsög och tog promenad. Härligt, så härligt. För att inte tala om vad det gjorde med mitt humör...

I lördags var jag på fest. På festen fanns det en assnygg tjej. Det som var så "kul" var att hon hade rätt många extra kilon. Inte så att hon var fet, men hon kan nog räknas som överviktig eller åtminstone rejält kurvig. Hon och jag hade tagit sällskap dit och på vägen hade hon skämtat om något i stil med "jamen det gör inget, jag och min bulimi kräks upp det sen, ha ha, jag skojade bara". Jag tog ju inte illa upp, men det fick mig att undra om det låg något annat bakom. Av en slump gick vi på toaletten samtidigt lite senare under kvällen och jag kunde inte låta bli att fråga. Mycket rikitigt. Visst hade hon det jättetungt. Inte att hon hade fullt utslagen bulimi, men en rätt så kraftig hetsätningsstörning vad det verkade som. Hon! Som var festens medelpunkt! Och den allra snyggaste! Jag blir så förvånad, och samtidigt inte. För visst är det väl ändå ofta så? Att de som är sjuka har världens fasad. För hon var minst lika förvånad över att jag hade diagnos. Så kan det vara. Så vi spenderade resten av toalettbesöket med att förklara för den andra hur fantastisk den andre är och läcker och rolig och häftig och avundsvärd. Ja, förutom sjukdomen då. Väldigt konstig kväll, men jag tror jag fann en vän där. Kan kanske vara skönt att ha någon att snacka med om sånt här. Någon som vet på riktigt. Vilka dubbelliv vi lever.