Crash Boom Bang
Förrän i lördags.
När jag la på luren var jag fullständigt skräckslagen över allt jag (vågat) säga till henne. Och inget var överilat, allt var sant. Och jag trodde jag skulle dö. Men det gjorde jag inte. Och jag överåt inte ens. En seger. Men jag är ändå ohyggligt lättad över att jag ska få träffa min behandlare/terapeut på måndag efter en månads semester.
Jag känner mig fullständigt nockad, men jag lever.
Såg din blogg och har väll egentligen inte läst så mycket, men känner att jag kommer återvända. Är en tjej på snart 21 år som också bestämt att nu får det vara nog. Problemet är att det är så sjukt svårt och jag vet inte alls i vilken ända jag ska börja. Hur har du gått tillväga och har du några tips?
Hej och tack så mycket för din kommentar!
Den fick mig verkligen att tänka till och jag vet att det inte är långt kvar tills jag kommer söka hjälp.
Jag har pratat med en psykolog som jag har bokat tid med då jag kommer hem. För tillfället bor jag inte i Sverige och det är lite det som har gjort att jag inte vetat vart jag ska vända mig. Egentligen är det en dålig ursäkt, då jag har varit hemma hela sommaren, men nu är det som det är.
Det var först nu efter sommaren då jag flyttade hemifrån som jag insåg att detta inte håller. Mamma och pappa är glada så länge jag håller min vikt eftersom jag ett tag var alldeles för smal, och även om jag tror de kan ha sina misstankar ibland så säger de inget. Nu bor jag med två vänner och jag vet att den ena misstänker (vet) att jag har problem med maten. Då jag bor med dem äter jag lite extra bara för att de äter mer än mig och jag fortsätter trots att jag är mätt. Jag har kompisar hemma som äter mindre än mig och det känns normalt, men det är just denna press jag känner att jag ska "verka normal" "äta normalt" "vara normal". Att äta mig för mätt ger mig obehagskänslor samtidigt som jag väldigt ofta får halsbränna, vilket jag har lidit av i flera år.
Jag har även kontaktat AB kontakt som ska ge mig hjälp på distans tillsvidare. Jag har också försökt låta bli att kräkas, men det är verkligen min mage och inte ångesten av vad jag har ätit som ger mig ångest. Jag har också insett att det inte ligger i själva ätandet utan att det är något helt annat som ligger bakom - i mitt fall tror jag det har med min uppväxt och hela saken med att allt ska vara perfekt.
Jag har alltid varit duktig i skolan, hjälpsam hemma, trevlig, glad och gjort allt för att verka normal. Min familj är kanske inte den mest förstående (även om jag tror att de skulle bli oroliga om jag förklarade hur det var) utan det har alltid varit mer om att "bita ihop" då man har varit sjuk istället för att faktiskt vila för att man ÄR sjuk.
Tack så mycket för all hjälp och hoppas du fortsätter läsa min blogg.
KRAM
Starkt jobbat! Har själv så mycket problem med mina föräldrar och det är så otroligt svårt att hantera. Hoppas det går bra med allt annat. Kram!
