Shit vad man får kämpa...
Så här i slutet av min behandling - jag har bara fem gånger kvar - så funderar jag ju mycket på hur framtiden ska se ut. Egentligen hur resten av mitt liv ska se ut, i relation till ätstörningen.
Det som blir min allra största utmaning är att inte kompensationsäta när det det uppstår jobbiga och ledsamma situationer. Jag är expert på att "ta hand" om mig när det känns tufft, med lite mysigt fika och/eller en godispåse. Och det är svårt att ändra på. Även om jag har medvetendegjort beteendet tusen och åter tusen gånger. Jag vill fortfarande äta. Även om jag vet att det inte är äta jag behöver, utan snarare någon att prata med, eller få en kram av.
Men det är som om det nästan gör fysiskt ont att ändra beteendet. Det kräver verkligen massor av viljestyrka, varje gång. Jag tror att jag har tänkt att så fort jag börjar bli frisk så kommer det inte att krävas lika mycket arbete, att det kommer att gå lätt att stå emot. Bull. Shit. Jag lyckas oftare, men det är lika jobbigt. Varje gång dealar jag med mig själv att "just den här gången kan jag väl få slippa vara stark och bara få myyyysa med en massa muffins". Varje gång. Jag resonerar och överlägger med mig själv.
Min terapeut gav mig ett bra tips. Hon ville att jag skulle låta göra en stoppskylt, ni vet en sån åttkantig, röd stoppskylt, som jag skulle använda när det här frenetiska dealandet börjar. Detta för att göra det enklare för mig. När jag väljer att ta fram stoppskylten, kanske ställa den på köksbänken eller liknande - så är beslutet taget. Då är det stopp, och det är inte förhandlingsbart. Det blir inget överätande idag.
Det funkar bra faktiskt, men det gäller att ha respekt för skylten och i slutänden sig själv. När beslutet är taget, det är stopp, så har jag inte längre ätandet som alternativ för att göra en jobbig situaton bättre utan tvingas i stället att göra det jag egentligen behöver. Det är bra. Det är jättebra. Men det krävs övning. Vägvalet till ätandet är så väl inkörd att jag får gå med machete för att ta mig fram till det andra valet, men någon gång ska väl det också bli intrampat. Någon gång.
Det som blir min allra största utmaning är att inte kompensationsäta när det det uppstår jobbiga och ledsamma situationer. Jag är expert på att "ta hand" om mig när det känns tufft, med lite mysigt fika och/eller en godispåse. Och det är svårt att ändra på. Även om jag har medvetendegjort beteendet tusen och åter tusen gånger. Jag vill fortfarande äta. Även om jag vet att det inte är äta jag behöver, utan snarare någon att prata med, eller få en kram av.
Men det är som om det nästan gör fysiskt ont att ändra beteendet. Det kräver verkligen massor av viljestyrka, varje gång. Jag tror att jag har tänkt att så fort jag börjar bli frisk så kommer det inte att krävas lika mycket arbete, att det kommer att gå lätt att stå emot. Bull. Shit. Jag lyckas oftare, men det är lika jobbigt. Varje gång dealar jag med mig själv att "just den här gången kan jag väl få slippa vara stark och bara få myyyysa med en massa muffins". Varje gång. Jag resonerar och överlägger med mig själv.
Min terapeut gav mig ett bra tips. Hon ville att jag skulle låta göra en stoppskylt, ni vet en sån åttkantig, röd stoppskylt, som jag skulle använda när det här frenetiska dealandet börjar. Detta för att göra det enklare för mig. När jag väljer att ta fram stoppskylten, kanske ställa den på köksbänken eller liknande - så är beslutet taget. Då är det stopp, och det är inte förhandlingsbart. Det blir inget överätande idag.
Det funkar bra faktiskt, men det gäller att ha respekt för skylten och i slutänden sig själv. När beslutet är taget, det är stopp, så har jag inte längre ätandet som alternativ för att göra en jobbig situaton bättre utan tvingas i stället att göra det jag egentligen behöver. Det är bra. Det är jättebra. Men det krävs övning. Vägvalet till ätandet är så väl inkörd att jag får gå med machete för att ta mig fram till det andra valet, men någon gång ska väl det också bli intrampat. Någon gång.
Kommentarer
Trackback
