Lilla Nabis - kämpar mot bulimin

Så. Efter fem veckor är jag äntligen igång med träningen igen. Var på mitt tredje träningspass idag och till min stora förtvivlan kände jag snart att jag hade ont i halsen. Neeeej! Har precis hällt i mig en dos Kan Jang och hoppas på att det hjälper.

I övrigt gläds jag över våren samt nojar över kärleksbekymmer. Vidriga kärleksbekymmer. Kan ju låta som i-landsproblem, men i samband med dessa "kärleksbekymmer" upplevde jag mitt livs första ångestattack. Inte kul, om jag underdriver. Men det fixade sig rätt bra ändå efter lite telefonkontakt med pappa, som har varit med om det mesta. Det som var det värsta var att jag inte kunde "få bort" känslorna på något sätt. Jag kunde inte ens äta bort dem. Jag var inte ens intresserad av att stoppa något i munnen. Inte den här gången. Heja mig. Och heja pappa. Varje gång jag kan stanna upp och känna vad jag faktiskt känner, i stället för att äta bort dem, är en seger. En seger och ännu en bit på vägen att skaffa nya vanor. Nya, friska vanor.

Överlag tycker jag faktiskt att jag mår rätt bra. Att det går rätt bra med maten och träningen, inte bara ur viktnedgångssynpunkt, utan även ur ÄS-synpunkt. Jag måste säga: det trodde jag inte för 1,5 år sedan när jag påbörjade min behandling. Jag var helt oförmögen att ens se framför mig att jag skulle kunna komma att leva på något annat sätt än jag gjorde då. Missförstå mig rätt, jag äter fortfarande för mycket vid tillfällen. Ni vet på det där kompensatoriska och överätande sättet. Men jag äter aldrig hysteriskt längre. I alla fall inte så väldigt hysteriskt. Och framförallt inte lika ofta som förr. Det är lätt att glömma bort när man har ett återfall, att det går längre och längre mellan dem. Bara för att det kommer ett återfall är man inte på ruta ett igen. Det kommer återfall på ruta tolv också.