Omedelbara konsekvenser av gårdagens beslut
Jahapp, resultaten lät inte vänta på sig. Det är som om jag väckte det monster som låg och småsov. Nu när jag öppet säger att nu får jag så lov att duga som jag är, är det som om kroppen tokreagerar med att vilja äta allt som kommer i min väg. Hittills har jag lyckats hålla det i schack genom att disthera mig på en massa olika sätt, men det är väldigt tydligt att något i mig säger i från. Jag säger: jag struntar i hur jag ser ut. Kroppen svarar: då ska jag göra dig fet igen, så får vil väl se hur oberörd du blir?
Kanske var det ganska väntat. Min terapeut säger att min kroppsstorlek är mitt sista stora problem. att allt annat faktiskt är riktigt bra numera. Men att min svårighet att vara tillfreds yttrar sig i att jag klänger mig fast vid mitt sista problem. Hon menar att det skulle inte vara någon match för mig att gå ner de där sista kilona egentligen, men jag låter bli därför att det skulle innebära att jag inte har några problem kvar. Och vem skulle jag vara om jag inte hade några problem? Om det skulle visa sig att jag faktiskt har det himla bra? Efter ett helt liv av att fokusera på det negativa, det svarta, problemen - så menar hon att jag stretar ifrån. Och det är därför jag inte går ner de sista kilona: jag "vill" inte.
Om jag nu säger att jag struntar i min övervikt (eller åtminstone slutar låta den ha så stor del i min vardag) så är det ju faktiskt samma sak som att slänga det sista problemet i soporna. Ergo: en jättereaktion. Jag känner mig helt nere Om jag var glad och lättad i går så känne rjag mig deppig och nertyngd idag. Solen skiner och det är en ännu mer fantastisk dag än i går. Men jag vill bara sova.
Jag bär en gummisnodd om handleden som jag snärtar med så fort jag börjar snurra i min för långt i negativa tankar och/eller kroppstankar. Den har snärtats många gånger idag. Igår accepterade jag hur jag såg ut. Idag har jag känt mig så otroligt fet och oformlig. Gnnnnn. Pinsamt.
Hoppas på bättre dag i morgon,
Kanske var det ganska väntat. Min terapeut säger att min kroppsstorlek är mitt sista stora problem. att allt annat faktiskt är riktigt bra numera. Men att min svårighet att vara tillfreds yttrar sig i att jag klänger mig fast vid mitt sista problem. Hon menar att det skulle inte vara någon match för mig att gå ner de där sista kilona egentligen, men jag låter bli därför att det skulle innebära att jag inte har några problem kvar. Och vem skulle jag vara om jag inte hade några problem? Om det skulle visa sig att jag faktiskt har det himla bra? Efter ett helt liv av att fokusera på det negativa, det svarta, problemen - så menar hon att jag stretar ifrån. Och det är därför jag inte går ner de sista kilona: jag "vill" inte.
Om jag nu säger att jag struntar i min övervikt (eller åtminstone slutar låta den ha så stor del i min vardag) så är det ju faktiskt samma sak som att slänga det sista problemet i soporna. Ergo: en jättereaktion. Jag känner mig helt nere Om jag var glad och lättad i går så känne rjag mig deppig och nertyngd idag. Solen skiner och det är en ännu mer fantastisk dag än i går. Men jag vill bara sova.
Jag bär en gummisnodd om handleden som jag snärtar med så fort jag börjar snurra i min för långt i negativa tankar och/eller kroppstankar. Den har snärtats många gånger idag. Igår accepterade jag hur jag såg ut. Idag har jag känt mig så otroligt fet och oformlig. Gnnnnn. Pinsamt.
Hoppas på bättre dag i morgon,
Kommentarer
Trackback
